Resor i whiskyarkitektens spår

2020/07/22 Av i Uncategorized

Foto Speyburn Distillery.

Charles Chree Doig var arkitekten och ingenjören som ritade det kanske mest välkända kännetecknet för ett whiskydestilleri – pagodtaket över kölnan. Men hans avtryck i historien omfattar betydligt mer än så. I hans hemstad Elgin förvaras fortfarande hundratals av hans ritningar och skisser. Bland dem återfinns hans idéer till åtskilliga destillerier men också andra byggnadsverk, idag välkända inte minst för den som reser i det landskap som han var med om att förvandla. Mer än ett sekel efter hans död ser vi tillbaka på en händelserik tid.*

Destilleriet Dailuaine ligger inbäddat i en djup dalgång och tittar upp på Speysides högsta berg. Långt in på våren dröjer sig snön fortfarande kvar på toppen av Ben Rinnes, medan träden spricker ut i vad som snart är en frodande grönska längs floden Speys slingrande förlopp. Dailuaines omgivningar tillhör flodens vackraste. Inte långt från destilleriet korsas Spey av Carron Bridge, en gammal järnvägsbro där whiskytågen rullade, nu en smal överfart för bil- och gångtrafik. På andra sidan ligger toppmoderna destilleriet Dalmunach där Imperial Distillery tidigare låg, och lite längre uppströms sjuder pannorna på Tamdhu och Knockando.

Kanske har du provat whiskyn från Dailuaine? Idag en viktig bas i världens bäst säljande Blended Scotch, Johnnie Walker. Men vid sidan av Diageos 16-åriga tappning i serien ”Flora & Fauna” har den varit sparsamt buteljerad som singelmalt. Destilleriet lär ha skiftat sin husstil flera gånger under årens lopp. I nutid är den ofta fyllig, rustik och smakrik. Men om vi för en stund vrider klockan tillbaka till 1800-talets sista decennier, är samtidens beskrivningar av whiskyn från Dailuaine förmodligen annorlunda. Det är en tid när blandningsföretagen efterfrågar en lättare och mildare whisky som de förknippar med destillerierna runt floden Spey. Förmodligen är det också en sådan för samtiden lättare stil som Dailuaine eftersträvar i början av 1880-talet, då ägarbolaget Mackenzie & Company sjösätter den första av flera renoveringar när destilleriet ska moderniseras.

Som arkitekt för Dailuaines förändring anlitas år 1882 en begåvad ung man från Elgin, Charles Chree Doig. Han är född 1855 och uppvuxen i grevskapet Angus i östra Skottland. Trots att han sannolikt kommer från enkla förhållanden verkar han fullfölja skolan med mycket goda betyg fram till 15-årsåldern, varefter han får arbete hos en arkitekt inte långt hemifrån. År 1882 går dock flytten till Elgin, där han får anställning hos en lantmätare.

Charles Doig slår sig ned i Speyside i lagom tid för att, i händelsernas centrum, finna en nisch i den whiskyboom som nu står för dörren när den skotska blandwhiskyn skördar allt större framgångar på exportmarknaden. Sannolikt imponerar han stort på sin nya arbetsgivare, för bara ett fåtal år senare har han blivit delägare i verksamheten och utvidgat densamma till en framgångsrik ingenjörs- och arkitektbyrå. Här ritar han en rad byggnader och anläggningar av olika slag, men hans specialitet är destillerier. Det råder ingen tvekan om att Charles Doig är rätt man på rätt plats, vid rätt tidpunkt.

Ett foto över Dailuaine, sannolikt från början av 1900-talet, visar bland annat det allra första pagodtaket som Charles Doig ritade, men som förstördes i en brand 1917. Foto från Diageos arkiv. / Courtesy of Diageo Archive.

Under tiden fram till sekelskiftet kommer Dailuaine, till stor del efter Doigs penna, att i omgångar byggas ut och förändras till att bli ett av Speysides största destillerier. När författaren och journalisten Alfred Barnard besöker destilleriet i mitten av 1880-talet möter honom redan ett modernt destilleri, och han gör bland annat noteringar om en byggnad som senare ska ges en uppmärksammad innovation. Alfred Barnard beskriver utförligt en kölna med ett tornliknande utseende, vars pyramidformiga tak är cirka 9 meter högt och har fall som tillhör de brantaste i Skottland. Han noterar särskilt att takhöjden anses spela en stor roll när torv är det enda bränslet som används för att torka malten, eftersom höjden ”ger malten en mild arom, utan att man behöver använda koks för att förhindra att smaken blir alltför kraftfull” (översatt ur The Whisky Distilleries of United Kingdom från 1887, s. 205).

I boken The Making of Scotch Whisky från 1980 påpekar författarna Michael S. Moss och John R. Hume att torkning av malt är något som man studerar ganska ingående i Skottland under det sena 1800-talet. Och i takt med att destillerierna växer så det knakar blir forskningen i denna fråga allt viktigare. När Alfred Barnard gör sin rundresa bland destillerierna i det förenade konungariket är det flera kölnor som påminner om den på Dailuaine; två eller fyra takfall möts upptill i någon form av ventilationstorn med varierande utseende. Andra destillerier har istället en konformad rökhuv som roterar med vinden. Men utsuget i kölnorna kan oftast bli mycket bättre; skorstenslösningarna anses sällan skapa ett tillräckligt effektivt vinddrag för att leda torvröken från eldstaden under maltbädden och upp genom kölnan.

Våren 1889 arbetar Charles Doig med förändringar av mälteriet på Dailuaine. I destilleriets strävan att förfina smakerna ytterligare får han samtidigt i uppdrag att hitta en lösning som förbättrar det naturliga draget i kölnan. Hans ritningar, som än idag finns bevarade vid biblioteket i Elgin, visar hur det berömda pagodtaket stegvis tar form. Doig ritar det fyrkantiga gallerförsedda ventilationstorn som redan finns på Dailuaine, fast med en bredare pyramidformad huv som han också lyfter, för att inunder skapa en större öppning för ventilationen från alla håll. Huven ges nu formen av ett pagodtak, med två sektioner därunder. Charles Doig lyckas mer än väl med sin uppgift. Konstruktionen, som kommer att kallas ”Doig ventilator”, ger inte bara ett effektivare drag och hindrar regn och snö från att hitta in; det är också en snygg design som snabbt blir populär.

Reproduced with the kind permission of the Moray Council Archives and Local Heritage Centre

Bilden ovan och nedan: Delar av Charles Doigs ritningar visar i några steg hur det första av hans berömda pagodtak tar form. Bilden ovan har texten ”This is the plan referred to in our offers of 3rd May 1889”, som refererar till ett platsmöte på Dailuaine. I bildens övre vänsterkant ser vi hur Charles Doig avbildar det ventilationstorn som då finns på kölnan. I bildens högerkant syns hur han sedan skissar på en bredare huv som han lyfter, för att inunder skapa en större öppning för ventilationen från alla håll. Huven ges formen av ett pagodtak, med två sektioner inunder (nedre bilden). Foton: Reproduced with the kind permission of the Moray Council Archives and Local Heritage Centre.

DGV P61, Dailuaine Distillery, 1889 East Elevation (2)

Reproduced with the kind permission of the Moray Council Archives and Local Heritage Centre.

På i stort sett alla destillerier efterfrågas snart hans speciella ventilationstorn. Charles Doig ritar inte alla av dem själv, men anlitas flitigt av destillerier över hela landet, liksom på Irland. Långt senare, under 1960- och 1970-talet, tas de flesta golvmälterierna och kölnorna i Skottland ur bruk. Men många av Charles Doigs krönta kölnor är bevarade än idag och åtskilliga av dem skyddas som byggnadsminnen. Över stora delar av världen byggs det emellanåt också nya destillerier med hustak som liknar kölnans tak och som kopierar Doigs ventilationstorn med pagodtak, men då som ren dekoration. Många skulle såklart säga att pagodtaket ser kinesiskt ut, men förmodligen är det idag lika skotskt som haggis är på tallriken. Ett bygglovsärende i södra England i början av 2017 talar för sig självt. När ett nystartat företag vill bygga ett destilleri protesterar flera av ortsborna; någon framhåller helt enkelt att byggnaden inte passar in i omgivningarna – den ser ”för skotsk ut”.

Under det händelserika 1890-talet startar 33 nya destillerier i Skottland. 21 av dem byggs i Speyside, där avstånden mellan kölnorna krymper allt mer. Charles Doig är en del av en växande expertis som underlättar etableringen av nystartade destilleribolag. Han är direkt inblandad i majoriteten av alla nya destillerier som byggs i Skottland under denna tid. Ofta ritar han dem själv. Han anlitas också av många destillerier som vill renovera eller bygga ut.

Charles Doig omnämns nu allt oftare i tidningarnas nyhetsrapportering, och år 1894 omskrivs han som en ”destilleriingenjör och arkitekt” som trots sin förhållandevis unga ålder redan är ett aktat namn inom sitt specialområde. Inför uppstarten av destilleriet Longmorn i december samma år, drygt en halvmil söder om Elgin, hyllas Charles Doig av Dundee Courier för hur destilleriet har ritats för att dra maximal nytta av ett stickspår som lagts ut från järnvägen. Kornleveranserna kan rulla ända fram till dörren vid kornförrådet och kolet lastas av utanför ugnarna i pannhuset; whiskyfaten lastas ombord från en plattform utanför lagerhusen, och dravet från mäsktunnan pumpas ut direkt från mäskhuset i en öppen vagn. På tidningen känner man inte till något annat destilleri där allt detta arbete kan utföras så smidigt utan hjälp av en enda häst.

För whiskyturisten är Charles Doig ständigt närvarande, om inte genom pagodtaken så kanske så här: det gamla destillerikontoret på Aberlour som idag är visitor centre. Foto: Daniel Winter (2011).

Charles Doigs kanske pampigaste verk heter Imperial Distillery, byggt 1897 intill tågstationen i Carron med eget sidospår från den vältrafikerade järnvägen. Destilleriet ritas på uppdrag av Thomas Mackenzie, som förutom Dailuaine också äger Talisker på Isle of Skye. Flera tidningar utropar snart Imperial till det mest imponerande destilleriet i norr. Som ett sätt att minska brandrisken har Doig ritat det stora destilleriet med tjocka väggar som muras med rött tegel från Aberdeen, och metalldörrar sätts in som skiljer de spatiösa avdelningarna åt. Destilleriet utrustas med vad som anses vara de största pannorna i Skottland. Och på toppen av ventilationstornet på kölnan monteras en jättelik kejsarkrona till drottning Victorias ära; chefen för det mäktiga brittiska imperiet firar nämligen sextio år på tronen. Invigningen sommaren 1898 måste ha varit en syn!

Imperial är igång i slutet av juni 1898, men ironiskt nog tvingas destilleriet stänga mindre än ett år efter uppstarten. Redan i mars 1899 stannar produktionen när whiskybröderna Pattisons imperium kollapsar och drar många med sig i fallet. Det imposanta nybygget står kvar i det nya seklet som ett monument över en spekulativ tidsanda. Åren går och blir så småningom decennier. En lördagseftermiddag upplåts den stora dammen vid destilleriet åt simtävlingar och uppvisningar i andra vattensporter. Provisoriska åskådarplatser byggs upp längs kanten, och framåt kvällen förvandlas vindsvåningen på destilleriet till ett dansgolv. Men det ska dröja till 1919 innan whiskytillverkningen återupptas.

Under 1900-talet görs whisky på Imperial bara under tre spridda epoker (1919-1925, 1955-1985 och 1989-1998). Delar av tiden däremellan används endast mälteriet och de intilliggande lagerhusen av andra destillerier. Den stora kronan på kölnan rostar och monteras ned i mitten av 1950-talet. På ett sedermera ombyggt destilleri tystnar pannorna för sista gången i slutet av 1998, destilleriet förfaller och börjar rivas på senhösten 2012. På platsen reser de nya ägarna Chivas Brothers istället Dalmunach, på nytt ett grandiost och påkostat destilleri. Där en resa slutar, tar en annan vid.

Reproduced by kind permission of Chivas Brothers Limited

Imperial Distillery, här på ett vykort sannolikt från 1920-talet. Foto från Chivas Brothers arkiv / Reproduced by kind permission of Chivas Brothers Limited.

Vid det gamla stationshuset mitt emot Dalmunach står dock de gamla lagerhusen kvar. De var en gång en del av ”The Central Glenlivet Bonding Warehouses”, en anläggning av imponerande storlek ritad av Charles Doig för att bland annat inhysa huvudkontoret för Mackenzies destilleribolag. Från platsen kan man ansluta till den vackra vandringsleden Speyside Way och följa den brusande floden uppströms, längs sträckan för den gamla Strathspeybanan. Utmed leden syns snart fem murade 1,5-plansvillor med stora valmade tak. Charles Doig har satt sin prägel på bostadshusen som byggts vid destillerierna för anställda och deras familjer, just här med inspiration från den populära Arts and Crafts-rörelsen runt tiden för sekelskiftet. Under några år från slutet av 1950-talet, när Imperial är i full produktion, kan de anställda hoppa på rälsbussen som stannar vid dessa ”Imperial Cottages” och tar dem den korta sträckan ned till destilleriet. Under en tid är destilleriet i Carron navet i ett samhälle som bland annat har egen byskola, affär och ett postkontor. Järnvägen tas dock helt ur bruk i slutet av 1960-talet. Men arbetarbostäderna ritade av vår huvudperson hålls fortfarande varma; här, vid Tamdhu några kilometer västerut, på den naturliga terrassen över Dailuaine och runt om i whiskyland.

Imperial Cottages vid Carron. Bostäderna skyddas idag som byggnadsminnen. Foto: Daniel Winter (maj 2022).

Välkänd fasad på Glen Grant, ritad av Charles Doig runt år 1900 i skotsk baronstil med trappgavel i mitten och tureller med koniska tak. Foto: Daniel Winter (juni 2012).

I rollen som arkitekt för whiskyboomens byggherrar under det sena 1800-talet ingår ofta mer än att bara designa nya destillerier. Arkitekter som Charles Doig kallas in för allt från arbetet med nya lagerhus till tekniska lösningar på hur pannor och annan utrustning ska finjusteras i produktionen. Doig utvecklar bland annat en anordning som ska minska den inte obetydliga risken för dammexplosioner i destilleriernas maltkvarnar, och han utvecklar planer för hur man bättre kan ta hand om restprodukter från mäskning och destillation.

Vid ritbordet söker Charles Doig planlösningar som ska effektivisera arbetet på destillerierna och ge ett arbetsbesparande ”flöde” i produktionen. Inte sällan ritar han ett destilleri i formen av ett stort E, där den övre armen på bokstaven motsvarar mälteriet. Kölnan placeras sedan i strecket mellan den övre och mellersta armen. I den mellersta armen inryms mäskhus och tunnrummets jäskar. Längs strecket mellan den mellersta och nedre armen ritas pannrummet, och i den nedre armen slutligen fatfyllningsrum och kontor. Författarna David W. Walker och Matthew Woodworth har i bokserien The Buildings of Scotland beskrivit detta sätt att rita destillerier som klassiskt ”doigianskt” (The Buildings of Scotland – Aberdeenshire: North And Moray, från 2015; se bland annat s. 459 och 530).

Med vissa smärre variationer är det så här som Charles Doig ritar Balblair, Benromach, Ardmore, Glendullan, Dallas Dhu och flera andra destillerier som startar upp eller byggs om under 1890-talet. Inte sällan med ryggen på destilleriets långsida längs den förbipasserande järnvägen. Men han ritar också destillerier som på olika sätt avviker från denna plan, inte minst som anpassningar till järnvägsspåren eller naturliga förhållanden i terrängen. På till exempel Benriach (invigt hösten 1898) ritar han destilleriet i parallella längor på bägge sidor om industrispåret. Och i den lilla staden Rothes drygt en mil söderut ställs han inför nya utmaningar när han under 1896-97 får uppdraget att rita Speyburn.

Det nedlagda destilleriet Dallas Dhu (idag museum) står kvar i princip såsom Charles Doig ritade det; Doigs typiska plan i form av ett stort liggande E. Foto från 1962, från Diageos arkiv. / Courtesy of Diageo Archive.

Rothes är ett av alla samhällen i Speyside som från mitten av 1800-talet växer i kraft av whiskyindustrin. Få andra samhällen i Skottland har så påtagligt genomsyrats av whiskytillverkningen som Rothes. Fyra destillerier står idag alltjämt kvar från åren före sekelskiftet, och Charles Doigs avtryck kan ännu ses på flera av dem. Han är inblandad i en stor renovering av Glenrothes, ritar en ny kölna och sätter givetvis sitt pagodtak på toppen. På Glen Grant ritar han några nya fasader i tidstypisk baronstil. Men det är nog ändå på destilleriet Speyburn, i Rothes norra utkant, som han sätter sitt största avtryck. Destilleriet ska kilas in mellan järnvägen och sluttningen i en långsmal gammal ravin. Utmaningen tvingar honom att dra ut destilleriet på längden. Men det räcker inte; något traditionellt golvmälteri får ändå inte plats.

Lösningen blir att rita ett mälteri på höjden. När Speyburn startar upp i slutet av 1897 är det Skottlands första maltwhiskydestilleri med så kallade pneumatiska mältningstrummor. Charles Doig har ritat ett ovanligt högt mälteri i tre våningar. Kornet förvaras på våning tre och töms genom en lucka i golvet ner i tre stora stöpkar på våning två. Efter stöpningen skickas kornet vidare för groning i någon av de sex mältningstrummorna på markplan. Den höga kölnan har för ovanlighetens skull två våningsplan avsett för torkning av malten; det övre avsett för förtorkning med torvrök, det nedre för sluttorkning.

Speyburns sex mältningstrummor av typen ”Henning’s patent pneumatic maltings drum” är sannolikt ordentligt dyra i inköp. Men väl i drift sparar systemet in personal och klarar av hela mältningsprocessen snabbare. Eftersom temperatur och luftfuktighet i trummorna kan hållas kontrollerad kan mältningen fortgå året runt. Trummältningen på Speyburn upphör först 1968, när dåvarande ägarbolag centraliserar i princip all mältning till större och modernare anläggningar.

Destilleriet Speyburn idag

Destilleriet Speyburn idag. Foto: Daniel Winter (maj 2022).

Enligt uppskattningar som har gjorts är Charles Doig inblandad i nybyggen eller renoveringar på fler än 50 destillerier i Storbritannien och Irland; en del uppgifter gör gällande att han på ett eller annat sätt är engagerad i närmare hundra. Många av dessa destillerier har idag naturligtvis byggts om och moderniserats. Andra har stängts, en del har rivits. Pagodtaket på Dailuaine, det första i hans klassiska konstruktion, finns idag endast bevarat på ett fåtal fotografier. Det vill sig inte bättre än att kölnan, tillsammans med stora delar av destilleriet, ödeläggs i en brand i maj 1917. Det tar sedan tre år innan destilleriet är återuppbyggt och kan starta upp på nytt. Men Charles Doig själv får dessvärre inte uppleva det; han dör 63 år gammal, i september 1918.

Besöker du Dailuaine idag möter dig åtta gamla lagerhus i granit (sannolikt från första halvan av 1880-talet) som sitter ihop med långsidorna mot varandra. Deras välbevarade trappgavlar och gallerförsedda fönstergluggar betraktar en vägbacke ned mot infarten till destilleriet. De är en stilla påminnelse om en plats med en lång historia, trots att lagerhusen inte längre hyser några fat. Från det sena 1800-talet återstår också en idag något malplacerad kontorsbyggnad med små tureller (miniatyrtorn) och koniska tak. I övrigt är det mesta från mästerarkitektens många arbeten med destilleriet borta. Men även utan branden hade det inte varit särskilt märkligt om destilleriet hade varit helt förändrat idag. Charles Doig skulle högst troligt inte ha invänt; hans främsta bidrag står kanske att finna i just moderniseringen av destillerier. Dailuaine, liksom många andra destillerier, skulle sannolikt inte ha funnits kvar om det inte hade låtit sig omstöpas av utvecklingen. Hur ska man förresten översätta Charles Doigs innovativa tankar i planering och design av destillerier idag? Vad skulle vara typiskt doigianskt? Det tål att fundera på.

Dailuaine, foto Daniel Winter

Lagerhusen vid Dailuaine Distillery idag. Foto: Daniel Winter.

Charles Doig ska inte bara ihågkommas för destillerier och pagodtak. Hans produktivitet liksom hans insatser som arkitekt och ingenjör förtjänar så mycket mer. Och även när vi bara reser inom whiskyvärlden möter vi honom på platser som för många är lika välkända som destillerierna i sig. Kanske har du någon gång besökt buteljeraren och destilleriägaren Gordon & MacPhail på South Street i Elgin? År 1895 öppnar grosshandlarna James Gordon och John Alexander MacPhail sin speceributik i ett delvis nybyggt kvarter. I klassisk viktoriansk stil har Charles Doig ritat huset där företaget fortfarande har butik och kontor idag. Kanske finner du en flaska av den idag allt mer sällsynta singelmalten från Imperial i butiken? Om inte kan du försöka på barhyllorna i Craigellachie två mil söderut, idag en fantastisk mötesplats mitt i Speyside.

I början av 1890-talet har Craigellachie blivit en viktig knutpunkt för järnvägen i Speyside. På höjden ovanför Victoria Street har samhället vuxit med ny bebyggelse, och det är också där som entreprenören Alexander Edward runt år 1891 startar ett nytt destilleri efter ritningar av av Charles Doig. Men av Craigellachie Distillery anno 1891 är det idag inte mycket mer än kölnan och pagodtaket som återstår. Annorlunda förhåller det sig med hotellet som Alexander Edward låter bygga på Victoria Street, på platsen för ett gammalt gästgiveri. På nytt anlitas Charles Doig, som under 1892 ritar Craigellachie Hotel på dess idylliska plats. Året därpå står det klart. Hotellet blir ett omtalat blickfång, byggt i en så kallad jaktstugestil med ett pyramidformat tak över entrén och åtskilliga spetsgavlar över den putsade fasaden. Doig har ritat det med ett tjugotal sovrum, de flesta med en vacker utsikt över Spey och den magnifika Telford Bridge i nordväst. Vår bekant Alfred Barnard kan intyga; kort efter invigningen är han sannolikt den första whiskyjournalisten att checka in och förälska sig i läget, självklart inför ett besök på ortens nya destilleri. Tre år senare överlåts hotellet till James Edgar, en hotellägare från Elgin som anställer sin egen son som manager, anlägger en golfbana i närheten, bygger ut åt sydväst och inreder tjugo nya sovrum. År 1898 har så hotellet fått den utsida som det i allt väsentligt har än idag.

Craigellachie Hotel 2018. Foto: Craigellachie Hotel.

Hur tänkte sig Charles Doig den framtida hotellgästens besök i Speyside? Vad skulle han eller hon få uppleva? När vi ett sekel efter arkitektens död besöker hotellet är det fortfarande lätt att falla för dess läge. Liksom vi fascineras av omgivningarna, bortom de stora allfartsvägarna, där utveckling och innovationer inom whiskyindustrin än idag spelar en högst betydelsefull roll.

* FOTNOT: Det här är en något omarbetad version av en artikel som publicerades i tidningen Whisky & Bourbon i december 2018 (No. 41). Såväl Diageos som Chivas Brothers arkiv samt Local Heritage Services vid biblioteket i Elgin har varit mycket behjälpliga under min research för denna text. Slutligen kan nämnas att hotellet i Craigellachie under det senaste årtiondet har genomgått omfattande renoveringar. Ett besök i Craigellachie är för övrigt inte fullbordat utan en kväll eller två på Highlander Inn, där ägaren Tatsuya Minagawa bland mycket annat har serverat mig en av de bästa Imperial jag smakat.

Så som en 42-årig whisky…

2019/05/15 Av i Uncategorized

Scen ur Local Hero från 1983. (Foto: Allstar Picture Library, Alamy Stock Photo)

Det har gått 36 år sedan filmen Local Hero gick upp på biograferna (”Byns hjälte” i den svenska översättningen), men berättelsen har fortfarande en dragningskraft som inte tycks visa några tecken på att mattas av. Under våren har en musikalversion spelats för en entusiastisk publik på Royal Lyceum i Edinburgh, och nästa år sätts den upp på The Old Vic i London. Vad är det som får mig att se om filmen, upptäcka nya nyanser och tycka att den alltid är lika bra?

Det är en historia skriven och berättad med värme och underfundig humor. Ett stort oljebolag i Texas vill anlägga ett nytt raffinaderi vid den skotska nordkusten, men först måste invånarna i det lilla fiskesamhället Ferness bara sälja sina hem för att göra plats åt projektet. En anställd på bolaget skickas till Skottland – mestadels för att han heter MacIntyre och antas vara skotte – för att snabbt få affären överstökad. Men ”Macs” förhandlingar med de sympatiska men kluriga byborna drar ut på tiden och han blir kvar längre han tänkt sig.

Kanske tillhör du också alla dem som har sett filmen flera gånger? Och lyssnat på dess soundtrack där Mark Knopflers välkända anslag förstärker känslan som genom filmen kommer smygande djupt inom oss, nyfikenheten eller viljan att bryta upp för att börja om på nytt, ”Going Home”?

Local Hero spelades in 1983. Vi ser Peter Riegert i rollen som Mac, och Burt Lancaster som den excentriske chefen och oljemagnaten som helst av allt vill prata astronomi och studera stjärnorna. Många av scenerna förlades till den pittoreska by som i verkligheten heter Pennan. Där, vid Aberdeenshires nordkust, kom inte minst en rödmålad telefonkiosk att spela en central roll i filmen. Men telefonkiosken var bara rekvisita som försvann när filmteamet lämnade. Filmens popularitet och strömmen av vallfärdande filmfantaster fick dock det brittiska televerket att snart ställa upp en riktig telefonkiosk ett tiotal meter från samma plats. Det är alltså den som står där idag, och sedan 1989 är den dessutom skyddad som byggnadsminne i Skottland. Det senare är kanske bra av flera skäl; mobiltäckningen i Pennan lämnar nämligen en del i övrigt att önska (och planerna på en mobilmast i byn stöter på patrull).

För några år sedan gjorde jag som många andra före mig, jag besökte Pennan. Lyckligtvis under en relativt vindstilla dag; byns läge vid foten av klipporna mot det nyckfulla havet vittnar om det gamla fiskesamhällets stundtals dramatiska historia. Än idag görs organiserade resor till platserna där filmen spelades in. Det sägs att manusförfattaren och regissören Bill Forsyth hämtade viss inspiration från en annan filmklassiker, ”Whisky Galore”. Även anslaget i humorn känns stundtals igen. I Local Hero bjuds Mac på en 42-årig ”MacAskill Pure Malt Whisky”, och börjar snart fatta tycke för platsen och människorna. Några dagar senare försöker han beställa den på nytt med hjälplig skotsk accent:

– Give me a 42 year old whisky, Roddy.
– We have none of that tonight.
– Then give me four eight year olds and a ten year old!

Pennan i maj. (Foto: Daniel Winter)

Bill Forsyth låter filmens karaktärer få ta plats men samtidigt ofta interagera med subtila uttryck; allt kan liksom brytas ned i flera lager. Berättelsen är inte tillrättalagd eller ute efter att servera oss några övertydliga budskap, den stakar inte ut gränserna för vad vi tillåts läsa in. Det finns någonting sammansatt och vackert i Bill Forsyths regi som känns igen i vad vi också kan förvänta oss av en välutvecklad och nyanserad whisky, 42-årig eller ej.

Året när filmen spelades in var annars ett mörkt kapitel i skotsk whiskyhistoria. 1983 var whisky verkligen inte högsta smakmode och Scottish Malt Distillers, senare en del av Diageo, stängde bara under det året ned elva av sina destillerier i sviterna av en djupare lågkonjunktur och överproduktion. Ett par av dem låg inte särskilt långt från Pennan.

Under en tid på 1800-talet lär det för övrigt ha funnits ett destilleri just i byn. Det har dock berättats att destilleriets ägare William Grant (inte att förväxla med William Grant som senare byggde Glenfiddich), själv medgav att whiskyn härifrån aldrig var någon succé. Men det är förstås en annan historia.

Vinnare och förlorare – historien kring en bild

2018/08/24 Av i Historien kring en bild

Helsidesannonsen i tidningen The Graphic är från den 30 april 1898. Bilden visar en rättssal. Tre eller fyra domare granskar en flaska whisky och man kan lätt föreställa sig sorlet i trängseln av åhörare. Vilka är människorna på bilden? Tecknarens avsikt har varit att avbilda kända ansikten från bland annat societetens, politikens och konstens kretsar. I tecknarens värld är det en sak som dessa människor har gemensamt. Intresset för Pattisons whisky.

1890-talets Storbritannien är ett samhälle där whiskyn flödar. Skatterna hålls orörda, produktiviteten ökar, transporterna förbättras och framväxten av nya blandwhiskyföretag och andra mellanhänder tar whiskyn långt ut i världen. Den skotska whiskyindustrin med sina nya framgångsrika blends upplever sin mest blomstrande högkonjunktur någonsin. Några rader ur en tidningsartikel i maj 1896 fångar tidsandan: ”Högländska maltwhiskies har utan tvivel ett rejält uppsving just nu. Många skakar på huvudet och säger att det inte kommer att kunna bestå, men de klipskaste affärsmännen låter sig på intet sätt nedslås eller tvivla på dess framtidsutsikter.” (”The Distilling Trade in the North”, The Aberdeen Weekly Journal, 27 maj 1896 sid 6.)

Efterfrågan på whisky har ökat och optimismen vet inga gränser. Bankerna beviljar nya krediter och blir fartblinda, nya destillerier växer upp som svampar ur jorden och destillerierna fyller lagren som bara blir större; det dröjer inte länge innan lagren är betydligt större än efterfrågan på whisky.

Historien om de två grosshandlarsönerna Robert och Walter Pattison har du kanske hört förut. På kort tid bygger bröderna upp ett imperium genom sitt framgångsrika blandningsföretag i Leith. De lever lyxliv på företagets bekostnad, fifflar med ekonomin och tar stora lån, bland annat mot säkerhet i kraftigt övervärderade tillgångar. Och lovade guld och gröna skogar ingår förhoppningsfulla destilleriägare avtal om att bygga upp stora lager av whisky för framtida försäljningar som bröderna har ensamrätt på.

Pattisons mycket påkostade och ofta spektakulära reklamkampanjer blir snart välkända. Den kanske mest extrema av dem alla sägs omfatta hundratals papegojor som lärs upp att säga ”Köp Pattisons whisky”, innan de fördelas ut på pubarna.

1890-talet är fortfarande Blended Scotchs barndomsår. Det är en tid när inte bara bröderna Pattison satsar långt mer på kvantitet än kvalitet; kolonndestillerad och billig sädessprit från lågländerna utgör ofta, på bekostnad av den populära maltwhiskyn från högländerna, betydligt mer av innehållet i flaskan än vad etiketten ger sken av. Det saknas klara regler för vad som får tryckas på etiketten eller sägas i reklamen, också i fråga om en whiskys ålder och ursprung. Detta lämnar, minst sagt, ett stort utrymme för blandningsföretagens aldrig sinande fantasi. I vissa fall känner sig kunderna så klart bedragna när det uppdagas att flaskan som de tror är en maltwhisky från högländerna i själva verket, till 90 procent eller mer, är purung grainwhisky från lågländerna.

I ljuset av vad som försiggår i det fördolda är just bröderna Pattisons marknadsföring små fragment ur en alltid lika fascinerande som bitter historia. För redan senare samma år som bilden i The Graphic går i tryck, i december 1898, tvingas de skuldsatta bröderna ställa in sina betalningar, och snart rasar deras imperium samman i en krasch som ger eko i hela whiskyvärlden. Bröderna döms visserligen till fängelse, men det hjälper föga de destillerier som i kölvattnet snabbt går omkull eller hamnar på ruinens brant.

Men åter till bilden. Några domare granskar en flaska whisky och en jury ska sedan avgöra att (inte om) ”Pattisons whisky är Skottlands bästa”! De många åhörarna får givetvis antas stödja beslutet. Händelsen och platsen är naturligtvis fiktiv. Men vilka är människorna? De läsare som i maj 1898 ägnar en vecka åt lite detektivarbete, har god chans på påfyllning i skåpet därhemma, och ordentligt så. Bland tävlingsbidragen som skickas in till Pattisons ska nämligen var och en av de 50 med flest rätta svar belönas med en låda med 12 flaskor av ”Pattisons’ Royal Gordon ’Perfection’ Fifteen Years Old Whisky”. Men tävlingen utlovar mer än så: tävlanden med det allra bästa bidraget kan se fram emot inte bara en utan fem lådor, dvs. 60 flaskor av Skottlands bästa whisky!

Jag vet idag inte om det utsågs några vinnare. Men kanske fick ändå alla som på något sätt hade med Pattisons whisky att göra, till slut betrakta sig som just förlorare.

 

Fotnot: Beträffande ansiktena på bilden har jag inga rätta svar. Men kanske du vet?

Historien kring en bild – Balblair 2011

2018/05/07 Av i Historien kring en bild

Norra högländerna, juni 2011. Balblair är ett av Skottlands äldsta destillerier och ligger i fridfulla omgivningar, någon timmes bilresa norrut från Inverness. Destilleriet har varken utvändigt eller invändigt förändrats särskilt mycket sedan en ombyggnad i slutet av 1800-talet.

Sommaren 2011 spelas flera scener i Ken Loachs dramakomedi ”The Angels’ share” in här (”Änglarnas andel” i svensk översättning). Jag besöker ett av Skottlands mest pittoreska destillerier bara veckan efter att det stora filmteamet har lämnat platsen. Ett gammalt järnvägsspår löper utmed fasaden men jag omges av tystnaden från ljungklädda kullar och sävligt tuggande får – platsen är som gjord för stämningsskapande idyller på vita duken.

Hustrun till en av destilleriarbetarna visar mig runt, hon har börjat extraknäcka på destilleriet och avlastar destillerichefen John MacDonald som guide vid förbokade besök av enstaka personer eller mindre grupper. Först en tid senare ska Balblair få ett visitor center med färgglada nya skyltar och börja ta betalt för mer formstöpta rundturer.

Jag har kameran i en rem över axeln. Men mot slutet av rundturen blir jag mätt på ytterligare tillskott till min växande bildsamling av pagodtak, polerade kopparpannor, traditionella jäskar av douglasgran och fat staplade i välfyllda lagerhus, alltsammans fotat i möjliga och omöjliga vinklar. Så jag frågar artigt några destilleriarbetare som står och pratar utanför ett av de gamla lagerhusen om de vill vara med på en bild, väl medveten om att främmande människor som springer runt på deras arbetsplats med kameror rimligen har upptagit mer än lovligt mycket av arbetstiden den här sommaren. (Långt senare vill jag också minnas att åtminstone en av herrarna på bilden figurerar som statist i filmen.)

På min högst spontana fråga rullar en av dem utan omsvep fram ett fat varpå John, Martin och Alan sätter sig ledigt framför kameran, som vore det den mest självklara av deras arbetsuppgifter.

Kanske har jag under årens lopp lärt mig mer om whisky genom att småprata med människor som arbetar på destillerierna, om deras syn och förväntningar på vad de gör, än vad jag har gjort av att förkovra mig i detaljer kring kornsorter, enzymer, jäsningstider, pannhalsars längd, destillatets skärningspunkter eller rostningsgraderna för fat av amerikansk vitek.

Ibland har jag träffat ”warehousemen” som arbetar i några av whiskyindustrins oräkneliga lagerhus och som på utpräglad dialekt berättar att de inte alls tycker om whisky. De står helt enkelt inte ut med att också på fritiden känna dofterna som de måste inandas under sina långa arbetsdagar när whiskyn och alkoholen dunstar från faten – det fenomen under lagringen som med ett annat ord kallas just ”the angels’ share”.

Men oavsett om de gillar whisky eller inte – jag och många andra har dem likväl att tacka för höjdpunkter i ett stort intresse.

 

”The Whisky Trains” – en historia om whiskytåg, tjuvar och entreprenörer

2017/07/20 Av i Whiskytåg

Det omtalades som det snabbaste godståget i Skottland. Men vad som hade lastats i den långa raden av förseglade vagnar var hemligt, och det var först efter mörkrets inbrott som transporten rullade ut från Glasgow. Ett par korta uppehåll längs vägen; Newcastle, York. Sedan slutstation London. I en tidningsartikel från 1935 omnämndes detta järnburna vidunder som störtade fram i natten som ”the mystery train”. Nåväl, särskilt mystiskt var det egentligen inte, trots att kampen mot förslagna tjuvar ständigt krävde nya åtgärder.

En del av lasten i dessa värdefulla transporter hade sin slutliga destination i USA, där president Roosevelt ett par år tidigare hade upphävt det eländiga alkoholförbudet. Efter andra världskriget avgick sådana ”whisky trains” dagligen till London. Men ökade satsningar på exportmarknaden tillsammans med tuffare villkor för whiskyförsäljningen på hemmaplan fick den svarta marknaden att växa i Skottland. Och därmed blev också transporterna mer utsatta för stölder. Det förekom också att stations- och tågpersonal mutades för att lämna värdefulla upplysningar, eller att de helt enkelt utnyttjade informationen själva för att komma över några gallons utan att bli upptäckta. Tidningarnas återkommande notiser vittnade om ibland stora förluster för whiskybolagen, och den ständiga kampen för att ligga steget före tjuvar och banditer längs sträckorna. I vissa fall valde man mer handgripliga metoder; de whiskytåg som två gånger i veckan avgick från Dufftown i Speyside till Glasgow kom till exempel att övervakas av beväpnade vakter.

Till bangården i Aberdeen anlände godståg från destillerierna i norr och kopplades om för fortsatt transport till bland annat Glasgow. Men stillastående whiskytåg innebar naturligtvis risker. I slutet av november 1952 rapporterades om ett whiskyfat som vid ankomsten till Port Dundas i Glasgow vägde avsevärt mindre än vid avfärden. Någon hade helt enkelt borrat hål i fatet. En liknande upptäckt gjordes på nytt en vecka senare. Nästa tåg som lämnade Aberdeen veckan därpå bemannades därför med ett par polismän. Deras spaningar var dock till en början helt resultatlösa. Men när tåget tillfälligt stannade vid en stoppsignal utmed sträckan kunde de plötsligt se hur en okänd person klev ombord och försvann in i en annan vagn. De väntade ett par minuter och gick sedan efter.

Synen som väntade dem var en man i 30-årsåldern som knäböjde vid ett whiskyfat med en drillborr i handen. Tillika omgiven av fjorton tomma värmeflaskor i gummi och två rymliga jutesäckar, fick han mycket snopet finna sig själv tagen på bar gärning – eller, om så vill, med handen i den finaste av skotska syltburkar. Den tidigare ostraffade familjefadern erkände sig genast skyldig och berättade snart med föredömlig samarbetsvilja om sina två tidigare ogärningar på tåget. Enligt förstasidan i Aberdeen Evening Express hade han kommit över motsvarande cirka 80 liter whisky, som han sedan tappat över från värmeflaskorna i vanliga glasbuteljer som han sålt vidare till hugade fiskare i Aberdeen.

Mortlach cask load 1954 PH[26368] (2)

Dyrbar last på whiskytågen. Foto från 1954, från Diageos arkiv. / Courtesy of Diageo Archive.

Uttrycket ”whisky trains” började användas inte långt efter att de första järnvägsspåren hade lagts ut i det skotska höglandet. Det var under mitten av 1840-talet som det nystartade bolaget The Great North of Scotland Railway (GNSR) presenterade sin första plan för sträckan mellan Aberdeen och Inverness. I slutet av 1850-talet hade en sådan förbindelse blivit verklighet. Snart förgrenade sig spåren till allt fler städer och byar likt rötterna från ett träd, och under 1800-talets andra hälft växte många destillerier upp i direkt anslutning till den nyanlagda järnvägen.

Sommaren 1859 hade rallarna jobbat sig fram till den gamla kuststaden Banff, och inte många år senare slogs ett privat industrispår till det nybyggda destilleriet i Inverboyndie (byggt 1863), halvannan kilometer utanför Banff. Stickspåret gjorde Banff Distillery till ett av de allra första destillerierna i högländerna med egen järnvägsanslutning. Detta visade i dubbel bemärkelse prov på vikten av ett fungerande kontaktnät; vice styrelseordföranden i GNSR var nämligen destilleriägarens svärfar. Idag smärtar det i ett malthjärta att Banff Distillery sedan länge är borta.

Den gamla järnvägen mellan Dufftown och Keith, idag trafikerad som en uppskattad turistattraktion. Det serveras givetvis en och annan dram av den lokala whiskyn ombord.

År 1863 öppnades The Strathspey Railway utmed floden Spey i Speyside (mellan Boat of Garten i Cairngorms i söder och Dufftown cirka sex mil norrut). Inte minst var det lokala markägare som var pådrivande i utbyggnaden av järnvägsnätet genom högländerna. Från slottet vid Ballindalloch blickade lairden och järnvägsentusiasten Sir George Macpherson-Grant ut över sina ägor runt Spey, och en dag i slutet av 1860-talet kontaktades han av den i trakten mycket välmeriterade destillatören John Smith. John Smith var också lite av en järnvägsnörd, vilket säkerligen stärkte hans aktier i lairdens ögon och kom väl till pass då han hyste långtgående planer på att få hyra mark för ett nytt bränneri. Som en sann entreprenör av sin tid såg John Smith naturligtvis flera fördelar med att anlägga ett destilleri nära järnvägen till städerna i söder. Inte långt ifrån spåren där ångloken spydde ut sin rök och där tågvisslorna första gången skrämde slag på laxen i Spey, påbörjades 1869 byggnationen av Cragganmore Distillery. Och senare lades ett privat stickspår den korta sträckan mellan det nya destilleriet och järnvägsstationen i Ballindalloch.

Nu rullade whiskytågen! I februari 1884 lämnade till exempel ett tåg med fjorton fullastade vagnar Teaninich Distillery i Alness norr om Inverness för transport till en köpman i Aberdeen. Och tre år senare, 1887, avgick det första godståget från Cragganmore. Tyvärr fick John Smith själv inte vara i livet för att vara med om den historiska tilldragelsen när tjugofem vagnar fullastade med hundratals ekfat, vilka tillsammans innehöll 16 000 gallons (ca 70 000 liter), avgick mot Aberdeen. Händelsen återges i ett hörn av flasketiketten på Cragganmores 12-åriga buteljering i form av ett tuffande ånglok.

Vid slutet av 1800-talet hade destillerier med privata stickspår blivit en vanlig syn i Skottland och i synnerhet Speyside. Den blomstrande whiskyindustrin hade smällt upp ett tjugotal destillerier runt Spey och dess biflöden bara inom loppet av ett årtionde. Flera destillerier hade sin egna ”pugs” eller ”puggies”, små ånglok som kunde dra godsvagnarna den sista sträckan inpå knuten. Tågen försåg destillerierna med korn, tomma ekfat, kol och ibland även jäst. Sedan lastades vagnarna med nyfyllda fat för ångande transport mot Aberdeen och städerna i söder. Vid vissa stationer gjordes uppehåll för omkoppling med anslutande whiskytåg, och vid mitten av 1900-talet lär det inte ha varit ovanligt med frustande lokomotiv som drog uppemot 40 eller 50 vagnar fulla av fat.

IMG_0234 (2)

Det gamla lokstallet vid destilleriet Dailuaine.

Men under andra halvan av 1900-talet kom transporterna längs järnvägen mer och mer att ersättas av vägtransporter. Under slutet av 1960-talet lade man ned Strathspeybanan och ett flertal andra förgreningar utmed sträckan mellan Aberdeen och Inverness. Idag går transporterna till och från destillerierna med tunga lastfordon och tankbilar, och jorden återtar sakta vad som lämnats kvar av destilleriernas en gång så trafikerade sidospår. Men många stationshus har bevarats runt om i Skottland når tågavgångarna ställdes in. Något blev ett visitor centre, andra blev bostäder eller lämnades öde. En del av Strathspeybanan har behjärtansvärt nog återinvigts av nya hängivna järnvägsentusiaster, men nu med fokus på fridsam förströelse för turister.

Det är tyst och stilla i den lilla byn Kennethmont, någon timmes bilresa västerut från Aberdeen. Inte en människa syns till. På ena sidan landsvägen några gamla destilleribostäder med fördragna gardiner, på den andra sidan en tom busskur och det stora destilleriet. Ardmore Distillery uppfördes 1898 alldeles vid järnvägen, för att tillgodose det egna blandwhiskymärket Teacher’s med egen maltwhisky. Historien känns igen: eget stickspår (fortfarande synligt), bra förbindelse med Aberdeen och städerna i söder. Stationsbyggnaden står ännu kvar, men tåget stannar numera först i Insch, någon mil österut (eller cirka 393 700 inch…). Men Ardmore ångar på sju dagar i veckan som aldrig förr; under 2000-talet har destilleriet satsat alltmer på sin singelmalt, med ett fast grepp om sin kraftiga och rökiga stil.

Tågvisslan hörs på långt håll i det öppna landskapet. Jag har redan tagit mig upp till landsvägen igen, förbi de gamla lagerhusen med knallröda dörrar och gallerfönster och den där svarta svampen som mer än allt annat älskar alkoholångor och stortrivs på stenväggarna. Pendeltåget från Inverness mot Aberdeen susar förbi bakom ryggen, alldeles utmed fasaderna på det gamla höglandsdestilleriet. Nåväl, det går inga whiskytåg längre. Och tjuvarna får hitta på annat. Men alla historier om whiskyn som en gång började i järnvägsspåren slutar inte här. Tag plats, resan fortsätter!

Ardmore 2

Ardmore Distillery i östra högländerna.

FOTNOT: En något omarbetad version av denna artikel har publicerats i tidningen Whisky & Bourbon No. 36, 2017.

Refererade tidningsartiklar har hämtats från The British Newspaper Archive; Berwickshire News and General Advertiser den 18 juni 1935 sid. 3 och Aberdeen Evening Express den 13 december 1952 sid. 1. Se även Dundee Evening Telegraph den 11 oktober 1949 sid. 6, Edinburgh Evening News den 19 december 1924 sid. 9, Sheffield Daily Telegraph den 1 juni 1939 sid. 5, Portsmouth Evening News den 18 januari 1921 sid. 2 samt Western Gazette den 29 februari 1884 sid. 2.

I hamn med gaeliskan?

2017/06/07 Av i Whisky på gaeliska

Tobermory Distillery (i Tobermory)

I sorlet beställde jag en Ledaig (uttalat ungefär ‘le-TJICK’), och till min lättnad förstod bartendern genast vad jag menade! Ett tungt sommarregn hade just fallit över Tobermory på ön Isle of Mull. Alldeles utanför krogen ryckte de små fiskebåtarna i sina förtöjningar, och på sluttningarna bakom de färgglada husfasaderna som packades tätt runt hamnen klättrade träden upp mot den nu uppsprickande kvällshimlen.

Allt fler gäster angjorde bardisken. Några semesterfirande engelsmän slog sig ned vid de bästa fönsterplatserna och sträckte sig efter några laminerade matsedlar, sedvanligt instoppade mellan ketchupflaskor och servettbox på de nakna träborden. Bartendern hade upprepat namnet på den whisky jag beställde – fast med betoning på den första stavelsen istället för den andra – men i övrigt hade hon inte haft några som helst synpunkter på min inbillade fallenhet för det gaeliska språket. Hade jag frågat fiskaren som just kommit in om hur man egentligen uttalar namnet, hade han säkert skrynklat sitt väderbitna ansikte till ett uttal stick i stäv med vad alla Brand Ambassadors och whiskyjournalister har lärt oss. Och hade jag lånat hans båt och farit över till någon grannö hade de glada invånarna säkerligen slirat lite extra på vokalerna, såsom bara en skotte kan som älskar att driva med blåögda turister.

Gaeliska är ett keltiskt språk som sannolikt någon gång under 300-talet följde med nybyggare från Irland till vad som idag är Skottland. Mycket talar för att de även förde med sig ett hantverk som sedermera blev känt som uisge beatha – livets vatten. Under 1100-talet hade den skotska gaeliskan fått stor spridning och talades av de flesta i Skottland, men ett par hundra år senare började språket tappa mark. Från mitten av 1700-talet kom det att pressas tillbaka med allt våldsammare metoder, inte minst av den engelska kronan som konsekvent förknippade allt keltiskt – däribland säckpipor, skotskrutiga tyger och obegriplig gaeliska – med upproriska högländare som vägrade låta sig styras av den dåvarande kungen i London. Och uisge beatha blev uiskie, som blev usky, som blev… ja, du fattar nog.

Idag är det bara drygt en procent av den skotska befolkningen som talar gaeliska. Inte minst är det på ögruppen Hebriderna utanför västkusten som språket lever kvar. Jag glömmer aldrig hur våra hakor föll i puben på Port Charlotte Hotel på Islay när ägaren plötsligt stämde upp i en smäktande gaelisk ballad, eller hur målande en taxichaufför på Isle of Skye berättade om när han på sin allra första skoldag fick höra det engelska språket för första gången.

Gaeliskan lever även kvar i det skotska landskapet där benämningar på berg, vattendrag, sjöar, dalgångar och andra särdrag i naturen gett upphov till namn på gårdar, samhällen och – inte minst – whiskydestillerier. Språket lever sitt eget exotiska liv på whiskykartan, där destillerinamn som till exempel Abhainn Dearg och Auchroisk kan föranleda ett visst sluddrigt uttal hos den oinvigde redan före provsmakning (det förstnämnda uttalas ungefär ‘avinn DJARäck’, medan många menar att det andra ska låta lite som en besvärlig nysning: ‘å-THRASSK!’). Gaeliskan utnyttjas också fortfarande friskt vid namngivning av nya destillerier och whiskysorter.

Men namnet Ledaig, som lär betyda ungefär ”säker hamn”, går långt tillbaka. Ordet har sannolikt ett fornnordiskt ursprung, vilket har begravts i det gaeliska språket som en gammal kvarglömd vikingahjälm i torvmossen. Redan 1798 lät köpmannen John Sinclair bygga ett destilleri med namnet Ledaig vid Tobermorys strand. Destilleriets namn har sedan dess skiftat flera gånger mellan Ledaig och Tobermory, och idag är Ledaig reserverat för den rökiga sorten av destilleriet Tobermorys två singelmalter. Malten levereras från Port Ellen Maltings på Islay, där den torvröks till en fenolhalt på cirka 35–40 ppm (ungefär samma nivå som för Laphroaig och Lagavulin). Och förresten: Ledaig från produktionsåren 1972–1974 är i det närmaste kultförklarad – får du någon gång chansen att prova så missa den inte. Men nog om dessa utsvävningar; de flesta gästerna i den gemytliga atmosfären på hamnkrogen i Tobermory nöjde sig med en lager!

Slàinte mhath! [sla:ntje va]

Mer än 12 år i ”The Wee Toon”

2017/05/04 Av i Campbeltown

Det sägs att det hela började som ett bråk om får. I hjärtat av anrika Campbeltown drev bröderna John och William Mitchell ett destilleri, Springbank Distillery. Men som så många andra destilleriägare i mitten av 1800-talet hade bröderna också en gård att sköta. Och väldigt många får. På brödernas vidsträckta ägor utanför staden bräkte tusentals av dem, men flertalet av dessa grästuggande varelser ägnade förmodligen ingen som helst tanke åt sannolikheten att de en dag, i ett annat sekel, skulle omnämnas i en halvtaskig inledning till en text om ett destilleri.

Bröderna Mitchell kom inte överens, och deras meningsskiljaktigheter ledde till att William lämnade Springbank. 1872 startade han själv ett nytt destilleri, ungefär 300 meter från Springbank. Destilleriet fick namnet Glengyle Distillery. Det kom att drivas av William Mitchells bolag fram till 1919. År 1925 delade Glengyle samma öde som det stora flertalet destillerier i Campbeltown; det stängdes ned och avvecklades. I april samma år såldes alla whiskyfaten på auktion, destilleribyggnaderna tömdes på sin utrustning och fastigheten fann nya ägare. Under åren som följde kom lokalerna att användas för helt andra värdsliga göromål. En skytteförening huserade här under en tid, och när de skjutit färdigt använde en lantbruksorganisation byggnaderna som förråd och försäljningskontor.

Campbeltown, eller ”The Wee Toon” som staden ibland kallas lokalt, ligger nästan längst ut på den långsmala halvön Kintyre i västra Skottland. Landsvägen hit från Glasgow bjuder på storslagna vyer men är slingrande och lång. En dag 75 år efter att pannorna på Glengyle hade tystnat passerade två män destilleriet under en promenad. Den äldre av dem var Springbanks ägare, Hedley Wright – släkt i rakt nedstigande led med ovannämnde John Mitchell. Den yngre av dem var Springbanks dåvarande destillerichef Frank McHardy. Utanför Glengyles k-märkta och tämligen välbevarade byggnader lade de märke till en skylt med texten ”Till salu”. I november 2000 tog historien så en oväntad vändning; Hedley Wright köpte fastigheten, och Glengyle kom återigen att tillhöra släkten Mitchell. Frank McHardy fick i uppdrag att sätta ihop och starta upp ett nytt destilleri.

Frank McHardy, tidigare Director of Production (nu pensionerad), framför sitt skötebarn Glengyle Distillery.

Våren 2004 fylldes de första faten på nya Glengyle Distillery. Men liksom på systerdestilleriet Springbank är produktionen liten. Sedan starten 2004 har personal från Springbank under några veckor om året knallat över till Glengyle och gjort en lättrökig och fruktig maltsprit. Kornet har mältats på Springbank och mäsken får jäsa förhållandevis länge (72-110 timmar) i fyra jäskar av lärkträ innan den dubbeldestilleras i pannor som hämtats från nedlagda Ben Wyvis (i produktion 1965-1977), där just Frank McHardy startade sin långa karriär i början av 1960-talet.

Destilleriet är dock förhindrat att kalla sin whisky Glengyle. När destilleriet återstartade var namnet upptaget och inarbetat av en blandmalt från ett konkurrerande bolag. Singelmalten från Glengyle säljs istället under namnet Kilkerran.

Glengyle har levererat lovande limiterade utgåvor på sin väg mot en 12-årig standardbuteljering, och när denna släpptes 2016 var vi många som provade den direkt och blev allt annat än besvikna. Det här är en skickligt komponerad buteljering som är tänkt att följa Glengyle i framtiden. Den finns lyckligtvis också att köpa i Sverige (Systembolagets beställningssortiment, 559 kronor). Doften är bra balanserad med rik exotisk (torkad) frukt, vaniljkryddiga toner från eken och en distinkt torvrök. Smaken är lätt oljig, med honung, tropisk frukt och en fint integrerad rökighet som följs upp av hintar av saltlakrits i den kryddiga, lätt sotiga eftersmaken. Den 12-åriga Kilkerran är klassisk Campbeltown med en elegant finess. Varken kryddigheten eller de annars omisskännliga dragen av saltstänk och brända gummitoner är här lika framträdande som de kan vara i en Campbeltownwhisky. Fortsätt att hålla ögonen öppna för whiskyn från detta nygamla destilleri!

 

Tamdhu – en lovande jubilar

2017/03/22 Av i Tamdhu

En fredagsförmiddag i början av mars står destillerichefen Sandy McIntyre och jag på gårdsplanen och pratar whisky. Solen skiner från en klar himmel och min sinnesstämning står inte långt efter. Speyside visar sig återigen från sin generösa och gästvänliga sida. Sandy har visat mig runt på Tamdhus spatiösa destilleri där olika epoker i en 120-årig whiskyhistoria gör sig påminda. En rundtur som, om sanningen ska fram, ger en känsla av övergivenhet; var är alla människor?

Sandy förklarar att de har gått över till en helt automatiserad produktion – hela processen från inmäskningen till manövreringen av spritpannor kan övervakas av en enda person per skift. Skiften rullar över en femdagarsvecka som avslutas mellan klockan 17 och 18 på fredagskvällen. Lagerpersonal och Management stämplar ut redan klockan 12.45. Det blir ensamt vid fikabordet på fredagseftermiddagarna. Men samtidigt omges vi av gamla och nya lagerhus som håller 53 000 fat; den äldsta whiskyn går tillbaka till 1960-talets början. Jag kan trivas här.

De nio jäskaren av trä inryms i vad som liknar en gammal badinrättning, eller en småstadens samlingslokal från vårt förra sekel. Jag får bilder i huvudet av åtsittande badmössor och tysta simtag i uppvärmt bassängvatten, eller uppklädda ungdomar som trängs läggs väggarna runt ett tomt parkettgolv när musiken börjar spela. Men det enda som frodas här i ungefär 59 timmar åt gången är en jästsvamp som kalasar på en sockerrik vört och pruttar alkohol och koldioxid (i och för sig inte särskilt olikt en sedvanlig tillställning i Folkets hus). Mäsken pumpas sedan vidare för att dubbeldestilleras i något av Tamdhus tre par av pannor. För 2017 planerar Tamdhu en produktion på ungefär samma nivå som förra året (ca 2,9 miljoner liter alkohol). Ytterligare ett lagerhus kommer att byggas under 2017 och man hoppas också på att snart börja bygga ett eget tunnbinderi på destilleriområdet. Men det stora mälteriet som restes 1951 – och som fram till 2010 försörjde såväl Tamdhu som flera andra destillerier – kommer aldrig mer att tas i bruk. Och när en flock av skogsduvor plötsligt lyfter från taket på den höga byggnaden tänker jag att jag måste fråga om det spökar någonstans på destilleriet, men jag kommer givetvis av mig när min sympatiske värd för in samtalet på framtida buteljeringar av singelmalten.

Destilleriområdet ligger i floden Speys frodiga dalgång och liknar på ytan ett sömnigt litet samhälle. För bara några år sedan såg framtiden högst oviss ut för Tamdhu. Destilleriet lades i malpåse 2010 av dåvarande ägarkonstellationen The Edrington Group, som valde att koncentrera sin maltwhiskyproduktion till andra destillerier. (Edrington äger bl.a. destillerierna Macallan och Highland Park.) Det spekulerades kring en försäljning men flera intressenter backade ur; Tamdhu är ett destilleri av stora proportioner som man inte utan vidare driver kostnadseffektivt. Räddningen kom sommaren 2011 med det familjedrivna destilleri- och buteljeringsbolaget Ian Macleod Distillers, som redan 2003 hade köpt Glengoyne Distillery i södra högländerna av just Edrington.

På Tamdhu finns inte bara en historia, utan också en framtidstro och gemenskap. Fortfarande står de gamla destilleribostäderna kvar. I dessa granithus bor fem av de nu pensionerade destilleriarbetarna, och lika många av dagens anställda. Några leksaker har slängts på marken utanför en av dörrarna; en liten påminnelse om generationer som kommer och går.

Liksom tidigare görs en whisky vars främsta syfte är att ingå i olika blends. Men samtidigt har de nya ägarna gjort en seriös satsning på Tamdhu som singelmalt, här en whisky som ofta hämtats från sherryfat. 2013 lanserade Tamdhu sin nya 10-åring. Sedan 2015 görs också mindre batcher av den icke kylfiltrerade ”Batch Strength”, en yngre sherryfatsdominerad whisky utan åldersangivelse, nyligen släppt i en andra utgåva (på 58,5 volymprocent).

Det är 120 år sedan det första fatet fylldes på Tamdhu. På min fråga om vi kommer att se mer av singelmalten i framtiden blir Sandy entusiastisk. Han berättar om whiskyn från ett av 1960-talsfaten som han har varit med att välja ut för en jubileumsutgåva, som ska lanseras inom kort. Ytterligare buteljeringar till mer överkomliga priser är förhoppningsvis också att vänta under året.