
Foto Speyburn Distillery.
Charles Chree Doig var arkitekten och ingenjören som ritade det kanske mest välkända kännetecknet för ett whiskydestilleri – pagodtaket över kölnan. Men hans avtryck i historien omfattar betydligt mer än så. I hans hemstad Elgin förvaras fortfarande hundratals av hans ritningar och skisser. Bland dem återfinns hans idéer till åtskilliga destillerier men också andra byggnadsverk, idag välkända inte minst för den som reser i det landskap som han var med om att förvandla. Mer än ett sekel efter hans död ser vi tillbaka på en händelserik tid.*
Destilleriet Dailuaine ligger inbäddat i en djup dalgång och tittar upp på Speysides högsta berg. Långt in på våren dröjer sig snön fortfarande kvar på toppen av Ben Rinnes, medan träden spricker ut i vad som snart är en frodande grönska längs floden Speys slingrande förlopp. Dailuaines omgivningar tillhör flodens vackraste. Inte långt från destilleriet korsas Spey av Carron Bridge, en gammal järnvägsbro där whiskytågen rullade, nu en smal överfart för bil- och gångtrafik. På andra sidan ligger toppmoderna destilleriet Dalmunach där Imperial Distillery tidigare låg, och lite längre uppströms sjuder pannorna på Tamdhu och Knockando.
Kanske har du provat whiskyn från Dailuaine? Idag en viktig bas i världens bäst säljande Blended Scotch, Johnnie Walker. Men vid sidan av Diageos 16-åriga tappning i serien ”Flora & Fauna” har den varit sparsamt buteljerad som singelmalt. Destilleriet lär ha skiftat sin husstil flera gånger under årens lopp. I nutid är den ofta fyllig, rustik och smakrik. Men om vi för en stund vrider klockan tillbaka till 1800-talets sista decennier, är samtidens beskrivningar av whiskyn från Dailuaine förmodligen annorlunda. Det är en tid när blandningsföretagen efterfrågar en lättare och mildare whisky som de förknippar med destillerierna runt floden Spey. Förmodligen är det också en sådan för samtiden lättare stil som Dailuaine eftersträvar i början av 1880-talet, då ägarbolaget Mackenzie & Company sjösätter den första av flera renoveringar när destilleriet ska moderniseras.
Som arkitekt för Dailuaines förändring anlitas år 1882 en begåvad ung man från Elgin, Charles Chree Doig. Han är född 1855 och uppvuxen i grevskapet Angus i östra Skottland. Trots att han sannolikt kommer från enkla förhållanden verkar han fullfölja skolan med mycket goda betyg fram till 15-årsåldern, varefter han får arbete hos en arkitekt inte långt hemifrån. År 1882 går dock flytten till Elgin, där han får anställning hos en lantmätare.
Charles Doig slår sig ned i Speyside i lagom tid för att, i händelsernas centrum, finna en nisch i den whiskyboom som nu står för dörren när den skotska blandwhiskyn skördar allt större framgångar på exportmarknaden. Sannolikt imponerar han stort på sin nya arbetsgivare, för bara ett fåtal år senare har han blivit delägare i verksamheten och utvidgat densamma till en framgångsrik ingenjörs- och arkitektbyrå. Här ritar han en rad byggnader och anläggningar av olika slag, men hans specialitet är destillerier. Det råder ingen tvekan om att Charles Doig är rätt man på rätt plats, vid rätt tidpunkt.

Ett foto över Dailuaine, sannolikt från början av 1900-talet, visar bland annat det allra första pagodtaket som Charles Doig ritade, men som förstördes i en brand 1917. Foto från Diageos arkiv. / Courtesy of Diageo Archive.
Under tiden fram till sekelskiftet kommer Dailuaine, till stor del efter Doigs penna, att i omgångar byggas ut och förändras till att bli ett av Speysides största destillerier. När författaren och journalisten Alfred Barnard besöker destilleriet i mitten av 1880-talet möter honom redan ett modernt destilleri, och han gör bland annat noteringar om en byggnad som senare ska ges en uppmärksammad innovation. Alfred Barnard beskriver utförligt en kölna med ett tornliknande utseende, vars pyramidformiga tak är cirka 9 meter högt och har fall som tillhör de brantaste i Skottland. Han noterar särskilt att takhöjden anses spela en stor roll när torv är det enda bränslet som används för att torka malten, eftersom höjden ”ger malten en mild arom, utan att man behöver använda koks för att förhindra att smaken blir alltför kraftfull” (översatt ur The Whisky Distilleries of United Kingdom från 1887, s. 205).
I boken The Making of Scotch Whisky från 1980 påpekar författarna Michael S. Moss och John R. Hume att torkning av malt är något som man studerar ganska ingående i Skottland under det sena 1800-talet. Och i takt med att destillerierna växer så det knakar blir forskningen i denna fråga allt viktigare. När Alfred Barnard gör sin rundresa bland destillerierna i det förenade konungariket är det flera kölnor som påminner om den på Dailuaine; två eller fyra takfall möts upptill i någon form av ventilationstorn med varierande utseende. Andra destillerier har istället en konformad rökhuv som roterar med vinden. Men utsuget i kölnorna kan oftast bli mycket bättre; skorstenslösningarna anses sällan skapa ett tillräckligt effektivt vinddrag för att leda torvröken från eldstaden under maltbädden och upp genom kölnan.
Våren 1889 arbetar Charles Doig med förändringar av mälteriet på Dailuaine. I destilleriets strävan att förfina smakerna ytterligare får han samtidigt i uppdrag att hitta en lösning som förbättrar det naturliga draget i kölnan. Hans ritningar, som än idag finns bevarade vid biblioteket i Elgin, visar hur det berömda pagodtaket stegvis tar form. Doig ritar det fyrkantiga gallerförsedda ventilationstorn som redan finns på Dailuaine, fast med en bredare pyramidformad huv som han också lyfter, för att inunder skapa en större öppning för ventilationen från alla håll. Huven ges nu formen av ett pagodtak, med två sektioner därunder. Charles Doig lyckas mer än väl med sin uppgift. Konstruktionen, som kommer att kallas ”Doig ventilator”, ger inte bara ett effektivare drag och hindrar regn och snö från att hitta in; det är också en snygg design som snabbt blir populär.

Bilden ovan och nedan: Delar av Charles Doigs ritningar visar i några steg hur det första av hans berömda pagodtak tar form. Bilden ovan har texten ”This is the plan referred to in our offers of 3rd May 1889”, som refererar till ett platsmöte på Dailuaine. I bildens övre vänsterkant ser vi hur Charles Doig avbildar det ventilationstorn som då finns på kölnan. I bildens högerkant syns hur han sedan skissar på en bredare huv som han lyfter, för att inunder skapa en större öppning för ventilationen från alla håll. Huven ges formen av ett pagodtak, med två sektioner inunder (nedre bilden). Foton: Reproduced with the kind permission of the Moray Council Archives and Local Heritage Centre.

Reproduced with the kind permission of the Moray Council Archives and Local Heritage Centre.
På i stort sett alla destillerier efterfrågas snart hans speciella ventilationstorn. Charles Doig ritar inte alla av dem själv, men anlitas flitigt av destillerier över hela landet, liksom på Irland. Långt senare, under 1960- och 1970-talet, tas de flesta golvmälterierna och kölnorna i Skottland ur bruk. Men många av Charles Doigs krönta kölnor är bevarade än idag och åtskilliga av dem skyddas som byggnadsminnen. Över stora delar av världen byggs det emellanåt också nya destillerier med hustak som liknar kölnans tak och som kopierar Doigs ventilationstorn med pagodtak, men då som ren dekoration. Många skulle såklart säga att pagodtaket ser kinesiskt ut, men förmodligen är det idag lika skotskt som haggis är på tallriken. Ett bygglovsärende i södra England i början av 2017 talar för sig självt. När ett nystartat företag vill bygga ett destilleri protesterar flera av ortsborna; någon framhåller helt enkelt att byggnaden inte passar in i omgivningarna – den ser ”för skotsk ut”.
Under det händelserika 1890-talet startar 33 nya destillerier i Skottland. 21 av dem byggs i Speyside, där avstånden mellan kölnorna krymper allt mer. Charles Doig är en del av en växande expertis som underlättar etableringen av nystartade destilleribolag. Han är direkt inblandad i majoriteten av alla nya destillerier som byggs i Skottland under denna tid. Ofta ritar han dem själv. Han anlitas också av många destillerier som vill renovera eller bygga ut.
Charles Doig omnämns nu allt oftare i tidningarnas nyhetsrapportering, och år 1894 omskrivs han som en ”destilleriingenjör och arkitekt” som trots sin förhållandevis unga ålder redan är ett aktat namn inom sitt specialområde. Inför uppstarten av destilleriet Longmorn i december samma år, drygt en halvmil söder om Elgin, hyllas Charles Doig av Dundee Courier för hur destilleriet har ritats för att dra maximal nytta av ett stickspår som lagts ut från järnvägen. Kornleveranserna kan rulla ända fram till dörren vid kornförrådet och kolet lastas av utanför ugnarna i pannhuset; whiskyfaten lastas ombord från en plattform utanför lagerhusen, och dravet från mäsktunnan pumpas ut direkt från mäskhuset i en öppen vagn. På tidningen känner man inte till något annat destilleri där allt detta arbete kan utföras så smidigt utan hjälp av en enda häst.

För whiskyturisten är Charles Doig ständigt närvarande, om inte genom pagodtaken så kanske så här: det gamla destillerikontoret på Aberlour som idag är visitor centre. Foto: Daniel Winter (2011).
Charles Doigs kanske pampigaste verk heter Imperial Distillery, byggt 1897 intill tågstationen i Carron med eget sidospår från den vältrafikerade järnvägen. Destilleriet ritas på uppdrag av Thomas Mackenzie, som förutom Dailuaine också äger Talisker på Isle of Skye. Flera tidningar utropar snart Imperial till det mest imponerande destilleriet i norr. Som ett sätt att minska brandrisken har Doig ritat det stora destilleriet med tjocka väggar som muras med rött tegel från Aberdeen, och metalldörrar sätts in som skiljer de spatiösa avdelningarna åt. Destilleriet utrustas med vad som anses vara de största pannorna i Skottland. Och på toppen av ventilationstornet på kölnan monteras en jättelik kejsarkrona till drottning Victorias ära; chefen för det mäktiga brittiska imperiet firar nämligen sextio år på tronen. Invigningen sommaren 1898 måste ha varit en syn!
Imperial är igång i slutet av juni 1898, men ironiskt nog tvingas destilleriet stänga mindre än ett år efter uppstarten. Redan i mars 1899 stannar produktionen när whiskybröderna Pattisons imperium kollapsar och drar många med sig i fallet. Det imposanta nybygget står kvar i det nya seklet som ett monument över en spekulativ tidsanda. Åren går och blir så småningom decennier. En lördagseftermiddag upplåts den stora dammen vid destilleriet åt simtävlingar och uppvisningar i andra vattensporter. Provisoriska åskådarplatser byggs upp längs kanten, och framåt kvällen förvandlas vindsvåningen på destilleriet till ett dansgolv. Men det ska dröja till 1919 innan whiskytillverkningen återupptas.
Under 1900-talet görs whisky på Imperial bara under tre spridda epoker (1919-1925, 1955-1985 och 1989-1998). Delar av tiden däremellan används endast mälteriet och de intilliggande lagerhusen av andra destillerier. Den stora kronan på kölnan rostar och monteras ned i mitten av 1950-talet. På ett sedermera ombyggt destilleri tystnar pannorna för sista gången i slutet av 1998, destilleriet förfaller och börjar rivas på senhösten 2012. På platsen reser de nya ägarna Chivas Brothers istället Dalmunach, på nytt ett grandiost och påkostat destilleri. Där en resa slutar, tar en annan vid.

Imperial Distillery, här på ett vykort sannolikt från 1920-talet. Foto från Chivas Brothers arkiv / Reproduced by kind permission of Chivas Brothers Limited.
Vid det gamla stationshuset mitt emot Dalmunach står dock de gamla lagerhusen kvar. De var en gång en del av ”The Central Glenlivet Bonding Warehouses”, en anläggning av imponerande storlek ritad av Charles Doig för att bland annat inhysa huvudkontoret för Mackenzies destilleribolag. Från platsen kan man ansluta till den vackra vandringsleden Speyside Way och följa den brusande floden uppströms, längs sträckan för den gamla Strathspeybanan. Utmed leden syns snart fem murade 1,5-plansvillor med stora valmade tak. Charles Doig har satt sin prägel på bostadshusen som byggts vid destillerierna för anställda och deras familjer, just här med inspiration från den populära Arts and Crafts-rörelsen runt tiden för sekelskiftet. Under några år från slutet av 1950-talet, när Imperial är i full produktion, kan de anställda hoppa på rälsbussen som stannar vid dessa ”Imperial Cottages” och tar dem den korta sträckan ned till destilleriet. Under en tid är destilleriet i Carron navet i ett samhälle som bland annat har egen byskola, affär och ett postkontor. Järnvägen tas dock helt ur bruk i slutet av 1960-talet. Men arbetarbostäderna ritade av vår huvudperson hålls fortfarande varma; här, vid Tamdhu några kilometer västerut, på den naturliga terrassen över Dailuaine och runt om i whiskyland.

Imperial Cottages vid Carron. Bostäderna skyddas idag som byggnadsminnen. Foto: Daniel Winter (maj 2022).

Välkänd fasad på Glen Grant, ritad av Charles Doig runt år 1900 i skotsk baronstil med trappgavel i mitten och tureller med koniska tak. Foto: Daniel Winter (juni 2012).
I rollen som arkitekt för whiskyboomens byggherrar under det sena 1800-talet ingår ofta mer än att bara designa nya destillerier. Arkitekter som Charles Doig kallas in för allt från arbetet med nya lagerhus till tekniska lösningar på hur pannor och annan utrustning ska finjusteras i produktionen. Doig utvecklar bland annat en anordning som ska minska den inte obetydliga risken för dammexplosioner i destilleriernas maltkvarnar, och han utvecklar planer för hur man bättre kan ta hand om restprodukter från mäskning och destillation.
Vid ritbordet söker Charles Doig planlösningar som ska effektivisera arbetet på destillerierna och ge ett arbetsbesparande ”flöde” i produktionen. Inte sällan ritar han ett destilleri i formen av ett stort E, där den övre armen på bokstaven motsvarar mälteriet. Kölnan placeras sedan i strecket mellan den övre och mellersta armen. I den mellersta armen inryms mäskhus och tunnrummets jäskar. Längs strecket mellan den mellersta och nedre armen ritas pannrummet, och i den nedre armen slutligen fatfyllningsrum och kontor. Författarna David W. Walker och Matthew Woodworth har i bokserien The Buildings of Scotland beskrivit detta sätt att rita destillerier som klassiskt ”doigianskt” (The Buildings of Scotland – Aberdeenshire: North And Moray, från 2015; se bland annat s. 459 och 530).
Med vissa smärre variationer är det så här som Charles Doig ritar Balblair, Benromach, Ardmore, Glendullan, Dallas Dhu och flera andra destillerier som startar upp eller byggs om under 1890-talet. Inte sällan med ryggen på destilleriets långsida längs den förbipasserande järnvägen. Men han ritar också destillerier som på olika sätt avviker från denna plan, inte minst som anpassningar till järnvägsspåren eller naturliga förhållanden i terrängen. På till exempel Benriach (invigt hösten 1898) ritar han destilleriet i parallella längor på bägge sidor om industrispåret. Och i den lilla staden Rothes drygt en mil söderut ställs han inför nya utmaningar när han under 1896-97 får uppdraget att rita Speyburn.

Det nedlagda destilleriet Dallas Dhu (idag museum) står kvar i princip såsom Charles Doig ritade det; Doigs typiska plan i form av ett stort liggande E. Foto från 1962, från Diageos arkiv. / Courtesy of Diageo Archive.
Rothes är ett av alla samhällen i Speyside som från mitten av 1800-talet växer i kraft av whiskyindustrin. Få andra samhällen i Skottland har så påtagligt genomsyrats av whiskytillverkningen som Rothes. Fyra destillerier står idag alltjämt kvar från åren före sekelskiftet, och Charles Doigs avtryck kan ännu ses på flera av dem. Han är inblandad i en stor renovering av Glenrothes, ritar en ny kölna och sätter givetvis sitt pagodtak på toppen. På Glen Grant ritar han några nya fasader i tidstypisk baronstil. Men det är nog ändå på destilleriet Speyburn, i Rothes norra utkant, som han sätter sitt största avtryck. Destilleriet ska kilas in mellan järnvägen och sluttningen i en långsmal gammal ravin. Utmaningen tvingar honom att dra ut destilleriet på längden. Men det räcker inte; något traditionellt golvmälteri får ändå inte plats.
Lösningen blir att rita ett mälteri på höjden. När Speyburn startar upp i slutet av 1897 är det Skottlands första maltwhiskydestilleri med så kallade pneumatiska mältningstrummor. Charles Doig har ritat ett ovanligt högt mälteri i tre våningar. Kornet förvaras på våning tre och töms genom en lucka i golvet ner i tre stora stöpkar på våning två. Efter stöpningen skickas kornet vidare för groning i någon av de sex mältningstrummorna på markplan. Den höga kölnan har för ovanlighetens skull två våningsplan avsett för torkning av malten; det övre avsett för förtorkning med torvrök, det nedre för sluttorkning.
Speyburns sex mältningstrummor av typen ”Henning’s patent pneumatic maltings drum” är sannolikt ordentligt dyra i inköp. Men väl i drift sparar systemet in personal och klarar av hela mältningsprocessen snabbare. Eftersom temperatur och luftfuktighet i trummorna kan hållas kontrollerad kan mältningen fortgå året runt. Trummältningen på Speyburn upphör först 1968, när dåvarande ägarbolag centraliserar i princip all mältning till större och modernare anläggningar.

Destilleriet Speyburn idag. Foto: Daniel Winter (maj 2022).
Enligt uppskattningar som har gjorts är Charles Doig inblandad i nybyggen eller renoveringar på fler än 50 destillerier i Storbritannien och Irland; en del uppgifter gör gällande att han på ett eller annat sätt är engagerad i närmare hundra. Många av dessa destillerier har idag naturligtvis byggts om och moderniserats. Andra har stängts, en del har rivits. Pagodtaket på Dailuaine, det första i hans klassiska konstruktion, finns idag endast bevarat på ett fåtal fotografier. Det vill sig inte bättre än att kölnan, tillsammans med stora delar av destilleriet, ödeläggs i en brand i maj 1917. Det tar sedan tre år innan destilleriet är återuppbyggt och kan starta upp på nytt. Men Charles Doig själv får dessvärre inte uppleva det; han dör 63 år gammal, i september 1918.
Besöker du Dailuaine idag möter dig åtta gamla lagerhus i granit (sannolikt från första halvan av 1880-talet) som sitter ihop med långsidorna mot varandra. Deras välbevarade trappgavlar och gallerförsedda fönstergluggar betraktar en vägbacke ned mot infarten till destilleriet. De är en stilla påminnelse om en plats med en lång historia, trots att lagerhusen inte längre hyser några fat. Från det sena 1800-talet återstår också en idag något malplacerad kontorsbyggnad med små tureller (miniatyrtorn) och koniska tak. I övrigt är det mesta från mästerarkitektens många arbeten med destilleriet borta. Men även utan branden hade det inte varit särskilt märkligt om destilleriet hade varit helt förändrat idag. Charles Doig skulle högst troligt inte ha invänt; hans främsta bidrag står kanske att finna i just moderniseringen av destillerier. Dailuaine, liksom många andra destillerier, skulle sannolikt inte ha funnits kvar om det inte hade låtit sig omstöpas av utvecklingen. Hur ska man förresten översätta Charles Doigs innovativa tankar i planering och design av destillerier idag? Vad skulle vara typiskt doigianskt? Det tål att fundera på.

Lagerhusen vid Dailuaine Distillery idag. Foto: Daniel Winter.
Charles Doig ska inte bara ihågkommas för destillerier och pagodtak. Hans produktivitet liksom hans insatser som arkitekt och ingenjör förtjänar så mycket mer. Och även när vi bara reser inom whiskyvärlden möter vi honom på platser som för många är lika välkända som destillerierna i sig. Kanske har du någon gång besökt buteljeraren och destilleriägaren Gordon & MacPhail på South Street i Elgin? År 1895 öppnar grosshandlarna James Gordon och John Alexander MacPhail sin speceributik i ett delvis nybyggt kvarter. I klassisk viktoriansk stil har Charles Doig ritat huset där företaget fortfarande har butik och kontor idag. Kanske finner du en flaska av den idag allt mer sällsynta singelmalten från Imperial i butiken? Om inte kan du försöka på barhyllorna i Craigellachie två mil söderut, idag en fantastisk mötesplats mitt i Speyside.
I början av 1890-talet har Craigellachie blivit en viktig knutpunkt för järnvägen i Speyside. På höjden ovanför Victoria Street har samhället vuxit med ny bebyggelse, och det är också där som entreprenören Alexander Edward runt år 1891 startar ett nytt destilleri efter ritningar av av Charles Doig. Men av Craigellachie Distillery anno 1891 är det idag inte mycket mer än kölnan och pagodtaket som återstår. Annorlunda förhåller det sig med hotellet som Alexander Edward låter bygga på Victoria Street, på platsen för ett gammalt gästgiveri. På nytt anlitas Charles Doig, som under 1892 ritar Craigellachie Hotel på dess idylliska plats. Året därpå står det klart. Hotellet blir ett omtalat blickfång, byggt i en så kallad jaktstugestil med ett pyramidformat tak över entrén och åtskilliga spetsgavlar över den putsade fasaden. Doig har ritat det med ett tjugotal sovrum, de flesta med en vacker utsikt över Spey och den magnifika Telford Bridge i nordväst. Vår bekant Alfred Barnard kan intyga; kort efter invigningen är han sannolikt den första whiskyjournalisten att checka in och förälska sig i läget, självklart inför ett besök på ortens nya destilleri. Tre år senare överlåts hotellet till James Edgar, en hotellägare från Elgin som anställer sin egen son som manager, anlägger en golfbana i närheten, bygger ut åt sydväst och inreder tjugo nya sovrum. År 1898 har så hotellet fått den utsida som det i allt väsentligt har än idag.

Craigellachie Hotel 2018. Foto: Craigellachie Hotel.
Hur tänkte sig Charles Doig den framtida hotellgästens besök i Speyside? Vad skulle han eller hon få uppleva? När vi ett sekel efter arkitektens död besöker hotellet är det fortfarande lätt att falla för dess läge. Liksom vi fascineras av omgivningarna, bortom de stora allfartsvägarna, där utveckling och innovationer inom whiskyindustrin än idag spelar en högst betydelsefull roll.
* FOTNOT: Det här är en något omarbetad version av en artikel som publicerades i tidningen Whisky & Bourbon i december 2018 (No. 41). Såväl Diageos som Chivas Brothers arkiv samt Local Heritage Services vid biblioteket i Elgin har varit mycket behjälpliga under min research för denna text. Slutligen kan nämnas att hotellet i Craigellachie under det senaste årtiondet har genomgått omfattande renoveringar. Ett besök i Craigellachie är för övrigt inte fullbordat utan en kväll eller två på Highlander Inn, där ägaren Tatsuya Minagawa bland mycket annat har serverat mig en av de bästa Imperial jag smakat.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.