Norra högländerna, juni 2011. Balblair är ett av Skottlands äldsta destillerier och ligger i fridfulla omgivningar, någon timmes bilresa norrut från Inverness. Destilleriet har varken utvändigt eller invändigt förändrats särskilt mycket sedan en ombyggnad i slutet av 1800-talet.

Sommaren 2011 spelas flera scener i Ken Loachs dramakomedi ”The Angels’ share” in här (”Änglarnas andel” i svensk översättning). Jag besöker ett av Skottlands mest pittoreska destillerier bara veckan efter att det stora filmteamet har lämnat platsen. Ett gammalt järnvägsspår löper utmed fasaden men jag omges av tystnaden från ljungklädda kullar och sävligt tuggande får – platsen är som gjord för stämningsskapande idyller på vita duken.

Hustrun till en av destilleriarbetarna visar mig runt, hon har börjat extraknäcka på destilleriet och avlastar destillerichefen John MacDonald som guide vid förbokade besök av enstaka personer eller mindre grupper. Först en tid senare ska Balblair få ett visitor center med färgglada nya skyltar och börja ta betalt för mer formstöpta rundturer.

Jag har kameran i en rem över axeln. Men mot slutet av rundturen blir jag mätt på ytterligare tillskott till min växande bildsamling av pagodtak, polerade kopparpannor, traditionella jäskar av douglasgran och fat staplade i välfyllda lagerhus, alltsammans fotat i möjliga och omöjliga vinklar. Så jag frågar artigt några destilleriarbetare som står och pratar utanför ett av de gamla lagerhusen om de vill vara med på en bild, väl medveten om att främmande människor som springer runt på deras arbetsplats med kameror rimligen har upptagit mer än lovligt mycket av arbetstiden den här sommaren. (Långt senare vill jag också minnas att åtminstone en av herrarna på bilden figurerar som statist i filmen.)

På min högst spontana fråga rullar en av dem utan omsvep fram ett fat varpå John, Martin och Alan sätter sig ledigt framför kameran, som vore det den mest självklara av deras arbetsuppgifter.

Kanske har jag under årens lopp lärt mig mer om whisky genom att småprata med människor som arbetar på destillerierna, om deras syn och förväntningar på vad de gör, än vad jag har gjort av att förkovra mig i detaljer kring kornsorter, enzymer, jäsningstider, pannhalsars längd, destillatets skärningspunkter eller rostningsgraderna för fat av amerikansk vitek.

Ibland har jag träffat ”warehousemen” som arbetar i några av whiskyindustrins oräkneliga lagerhus och som på utpräglad dialekt berättar att de inte alls tycker om whisky. De står helt enkelt inte ut med att också på fritiden känna dofterna som de måste inandas under sina långa arbetsdagar när whiskyn och alkoholen dunstar från faten – det fenomen under lagringen som med ett annat ord kallas just ”the angels’ share”.

Men oavsett om de gillar whisky eller inte – jag och många andra har dem likväl att tacka för höjdpunkter i ett stort intresse.