Helsidesannonsen i tidningen The Graphic är från den 30 april 1898. Bilden visar en rättssal. Tre eller fyra domare granskar en flaska whisky och man kan lätt föreställa sig sorlet i trängseln av åhörare. Vilka är människorna på bilden? Tecknarens avsikt har varit att avbilda kända ansikten från bland annat societetens, politikens och konstens kretsar. I tecknarens värld är det en sak som dessa människor har gemensamt. Intresset för Pattisons whisky.

1890-talets Storbritannien är ett samhälle där whiskyn flödar. Skatterna hålls orörda, produktiviteten ökar, transporterna förbättras och framväxten av nya blandwhiskyföretag och andra mellanhänder tar whiskyn långt ut i världen. Den skotska whiskyindustrin med sina nya framgångsrika blends upplever sin mest blomstrande högkonjunktur någonsin. Några rader ur en tidningsartikel i maj 1896 fångar tidsandan: ”Högländska maltwhiskies har utan tvivel ett rejält uppsving just nu. Många skakar på huvudet och säger att det inte kommer att kunna bestå, men de klipskaste affärsmännen låter sig på intet sätt nedslås eller tvivla på dess framtidsutsikter.” (”The Distilling Trade in the North”, The Aberdeen Weekly Journal, 27 maj 1896 sid 6.)

Efterfrågan på whisky har ökat och optimismen vet inga gränser. Bankerna beviljar nya krediter och blir fartblinda, nya destillerier växer upp som svampar ur jorden och destillerierna fyller lagren som bara blir större; det dröjer inte länge innan lagren är betydligt större än efterfrågan på whisky.

Historien om de två grosshandlarsönerna Robert och Walter Pattison har du kanske hört förut. På kort tid bygger bröderna upp ett imperium genom sitt framgångsrika blandningsföretag i Leith. De lever lyxliv på företagets bekostnad, fifflar med ekonomin och tar stora lån, bland annat mot säkerhet i kraftigt övervärderade tillgångar. Och lovade guld och gröna skogar ingår förhoppningsfulla destilleriägare avtal om att bygga upp stora lager av whisky för framtida försäljningar som bröderna har ensamrätt på.

Pattisons mycket påkostade och ofta spektakulära reklamkampanjer blir snart välkända. Den kanske mest extrema av dem alla sägs omfatta hundratals papegojor som lärs upp att säga ”Köp Pattisons whisky”, innan de fördelas ut på pubarna.

1890-talet är fortfarande Blended Scotchs barndomsår. Det är en tid när inte bara bröderna Pattison satsar långt mer på kvantitet än kvalitet; kolonndestillerad och billig sädessprit från lågländerna utgör ofta, på bekostnad av den populära maltwhiskyn från högländerna, betydligt mer av innehållet i flaskan än vad etiketten ger sken av. Det saknas klara regler för vad som får tryckas på etiketten eller sägas i reklamen, också i fråga om en whiskys ålder och ursprung. Detta lämnar, minst sagt, ett stort utrymme för blandningsföretagens aldrig sinande fantasi. I vissa fall känner sig kunderna så klart bedragna när det uppdagas att flaskan som de tror är en maltwhisky från högländerna i själva verket, till 90 procent eller mer, är purung grainwhisky från lågländerna.

I ljuset av vad som försiggår i det fördolda är just bröderna Pattisons marknadsföring små fragment ur en alltid lika fascinerande som bitter historia. För redan senare samma år som bilden i The Graphic går i tryck, i december 1898, tvingas de skuldsatta bröderna ställa in sina betalningar, och snart rasar deras imperium samman i en krasch som ger eko i hela whiskyvärlden. Bröderna döms visserligen till fängelse, men det hjälper föga de destillerier som i kölvattnet snabbt går omkull eller hamnar på ruinens brant.

Men åter till bilden. Några domare granskar en flaska whisky och en jury ska sedan avgöra att (inte om) ”Pattisons whisky är Skottlands bästa”! De många åhörarna får givetvis antas stödja beslutet. Händelsen och platsen är naturligtvis fiktiv. Men vilka är människorna? De läsare som i maj 1898 ägnar en vecka åt lite detektivarbete, har god chans på påfyllning i skåpet därhemma, och ordentligt så. Bland tävlingsbidragen som skickas in till Pattisons ska nämligen var och en av de 50 med flest rätta svar belönas med en låda med 12 flaskor av ”Pattisons’ Royal Gordon ’Perfection’ Fifteen Years Old Whisky”. Men tävlingen utlovar mer än så: tävlanden med det allra bästa bidraget kan se fram emot inte bara en utan fem lådor, dvs. 60 flaskor av Skottlands bästa whisky!

Jag vet idag inte om det utsågs några vinnare. Men kanske fick ändå alla som på något sätt hade med Pattisons whisky att göra, till slut betrakta sig som just förlorare.

Fotnot: Beträffande ansiktena på bilden har jag inga rätta svar. Men kanske du vet?

Norra högländerna, juni 2011. Balblair är ett av Skottlands äldsta destillerier och ligger i fridfulla omgivningar, någon timmes bilresa norrut från Inverness. Destilleriet har varken utvändigt eller invändigt förändrats särskilt mycket sedan en ombyggnad i slutet av 1800-talet.

Sommaren 2011 spelas flera scener i Ken Loachs dramakomedi ”The Angels’ share” in här (”Änglarnas andel” i svensk översättning). Jag besöker ett av Skottlands mest pittoreska destillerier bara veckan efter att det stora filmteamet har lämnat platsen. Ett gammalt järnvägsspår löper utmed fasaden men jag omges av tystnaden från ljungklädda kullar och sävligt tuggande får – platsen är som gjord för stämningsskapande idyller på vita duken.

Hustrun till en av destilleriarbetarna visar mig runt, hon har börjat extraknäcka på destilleriet och avlastar destillerichefen John MacDonald som guide vid förbokade besök av enstaka personer eller mindre grupper. Först en tid senare ska Balblair få ett visitor center med färgglada nya skyltar och börja ta betalt för mer formstöpta rundturer.

Jag har kameran i en rem över axeln. Men mot slutet av rundturen blir jag mätt på ytterligare tillskott till min växande bildsamling av pagodtak, polerade kopparpannor, traditionella jäskar av douglasgran och fat staplade i välfyllda lagerhus, alltsammans fotat i möjliga och omöjliga vinklar. Så jag frågar artigt några destilleriarbetare som står och pratar utanför ett av de gamla lagerhusen om de vill vara med på en bild, väl medveten om att främmande människor som springer runt på deras arbetsplats med kameror rimligen har upptagit mer än lovligt mycket av arbetstiden den här sommaren. (Långt senare vill jag också minnas att åtminstone en av herrarna på bilden figurerar som statist i filmen.)

På min högst spontana fråga rullar en av dem utan omsvep fram ett fat varpå John, Martin och Alan sätter sig ledigt framför kameran, som vore det den mest självklara av deras arbetsuppgifter.

Kanske har jag under årens lopp lärt mig mer om whisky genom att småprata med människor som arbetar på destillerierna, om deras syn och förväntningar på vad de gör, än vad jag har gjort av att förkovra mig i detaljer kring kornsorter, enzymer, jäsningstider, pannhalsars längd, destillatets skärningspunkter eller rostningsgraderna för fat av amerikansk vitek.

Ibland har jag träffat ”warehousemen” som arbetar i några av whiskyindustrins oräkneliga lagerhus och som på utpräglad dialekt berättar att de inte alls tycker om whisky. De står helt enkelt inte ut med att också på fritiden känna dofterna som de måste inandas under sina långa arbetsdagar när whiskyn och alkoholen dunstar från faten – det fenomen under lagringen som med ett annat ord kallas just ”the angels’ share”.

Men oavsett om de gillar whisky eller inte – jag och många andra har dem likväl att tacka för höjdpunkter i ett stort intresse.