Scen ur Local Hero från 1983. (Foto: Allstar Picture Library, Alamy Stock Photo)

Det har gått 36 år sedan filmen Local Hero gick upp på biograferna (”Byns hjälte” i den svenska översättningen), men berättelsen har fortfarande en dragningskraft som inte tycks visa några tecken på att mattas av. Under våren har en musikalversion spelats för en entusiastisk publik på Royal Lyceum i Edinburgh, och nästa år sätts den upp på The Old Vic i London. Vad är det som får mig att se om filmen, upptäcka nya nyanser och tycka att den alltid är lika bra?

Det är en historia skriven och berättad med värme och underfundig humor. Ett stort oljebolag i Texas vill anlägga ett nytt raffinaderi vid den skotska nordkusten, men först måste invånarna i det lilla fiskesamhället Ferness bara sälja sina hem för att göra plats åt projektet. En anställd på bolaget skickas till Skottland – mestadels för att han heter MacIntyre och antas vara skotte – för att snabbt få affären överstökad. Men ”Macs” förhandlingar med de sympatiska men kluriga byborna drar ut på tiden och han blir kvar längre han tänkt sig.

Kanske tillhör du också alla dem som har sett filmen flera gånger? Och lyssnat på dess soundtrack där Mark Knopflers välkända anslag förstärker känslan som genom filmen kommer smygande djupt inom oss, nyfikenheten eller viljan att bryta upp för att börja om på nytt, ”Going Home”?

Local Hero spelades in 1983. Vi ser Peter Riegert i rollen som Mac, och Burt Lancaster som den excentriske chefen och oljemagnaten som helst av allt vill prata astronomi och studera stjärnorna. Många av scenerna förlades till den pittoreska by som i verkligheten heter Pennan. Där, vid Aberdeenshires nordkust, kom inte minst en rödmålad telefonkiosk att spela en central roll i filmen. Men telefonkiosken var bara rekvisita som försvann när filmteamet lämnade. Filmens popularitet och strömmen av vallfärdande filmfantaster fick dock det brittiska televerket att snart ställa upp en riktig telefonkiosk ett tiotal meter från samma plats. Det är alltså den som står där idag, och sedan 1989 är den dessutom skyddad som byggnadsminne i Skottland. Det senare är kanske bra av flera skäl; mobiltäckningen i Pennan lämnar nämligen en del i övrigt att önska (och planerna på en mobilmast i byn stöter på patrull).

För några år sedan gjorde jag som många andra före mig, jag besökte Pennan. Lyckligtvis under en relativt vindstilla dag; byns läge vid foten av klipporna mot det nyckfulla havet vittnar om det gamla fiskesamhällets stundtals dramatiska historia. Än idag görs organiserade resor till platserna där filmen spelades in. Det sägs att manusförfattaren och regissören Bill Forsyth hämtade viss inspiration från en annan filmklassiker, ”Whisky Galore”. Även anslaget i humorn känns stundtals igen. I Local Hero bjuds Mac på en 42-årig ”MacAskill Pure Malt Whisky”, och börjar snart fatta tycke för platsen och människorna. Några dagar senare försöker han beställa den på nytt med hjälplig skotsk accent:

– Give me a 42 year old whisky, Roddy.
– We have none of that tonight.
– Then give me four eight year olds and a ten year old!

Pennan i maj. (Foto: Daniel Winter)

Bill Forsyth låter filmens karaktärer få ta plats men samtidigt ofta interagera med subtila uttryck; allt kan liksom brytas ned i flera lager. Berättelsen är inte tillrättalagd eller ute efter att servera oss några övertydliga budskap, den stakar inte ut gränserna för vad vi tillåts läsa in. Det finns någonting sammansatt och vackert i Bill Forsyths regi som känns igen i vad vi också kan förvänta oss av en välutvecklad och nyanserad whisky, 42-årig eller ej.

Året när filmen spelades in var annars ett mörkt kapitel i skotsk whiskyhistoria. 1983 var whisky verkligen inte högsta smakmode och Scottish Malt Distillers, senare en del av Diageo, stängde bara under det året ned elva av sina destillerier i sviterna av en djupare lågkonjunktur och överproduktion. Ett par av dem låg inte särskilt långt från Pennan.

Under en tid på 1800-talet lär det för övrigt ha funnits ett destilleri just i byn. Det har dock berättats att destilleriets ägare William Grant (inte att förväxla med William Grant som senare byggde Glenfiddich), själv medgav att whiskyn härifrån aldrig var någon succé. Men det är förstås en annan historia.