Efter en utdragen skotsk frukost och diverse inrotade morgonrutiner, vissa mer omständliga än andra, är vi äntligen på väg. Där är vi, fyra män i en bil. På slingrande landsvägar passerar vi snart vad som sedan år 2009 är den lagreglerade gräns där whiskyregionen Speyside övergår i de östra delarna av Highlands. Bakom ratten har jag börjat berätta om destilleriet för mina reskamrater. Det har blivit maj 2015 och guldgula klungor av det blommande ärttörnet färglägger vägkanter och sluttningar under ett tungt och grått molntäcke. Emellanåt spricker det upp lite grann, och solljuset faller för en stund i breda diagonala streck över landskapets djupa fåror och böljande veck innan molnen går ihop på nytt. Vi gör ett par planerade stopp och fortsätter sedan mot kusten vid Moray Firth. Jag har bildat mig en ganska klar uppfattning om hur platsen som väntar oss ser ut. På sätt och vis har jag redan varit där med hjälp av kartor, berättelser och svartvita fotografier – ibland när också doften dröjer kvar i ett tomt litet glas. Är det möjligt att minnas en plats innan man varit där? När vi närmar oss kastar jag ett forskande öga mot molnen igen. Men jag vet egentligen inte varför. Och det är ju förstås fåfängt att oroa sig för regn i Skottland.

Inte långt från det gamla kustsamhället Banff tar vi av norrut och följer en mindre väg tills vi strax är framme. Där vägen förgrenar sig backar jag försiktigt in bilen några meter längs kanten på en smal, enfilig väg som pekar i riktning mot stranden ett par stenkast bakom oss. Det är tyst och fridfullt och molnen är tunnare nu; ett silvergrått sken lägger sig över omgivningarna medan vinden viskar i det höga gräset längs vägkanterna. I en hage framför oss står en häst och tuggar; den bryr sig ännu mindre om oss än om flugorna som outtröttligt surrar runt huvudet och den brunsvarta manen. På den väg som vi kommit körande har vi alldeles nyss passerat ett par bilar parkerade vid de ”distillery cottages” som ursprungligen var bostäder för destilleriarbetare och deras familjer. Samma väg fortsätter upp på en liten kulle på vår högra sida och försvinner i en kurva bakom en gammal muromgärdad kyrkogård. Viloplatsen har utsikt över det ändlösa havet. Men flera av de stora, tunga gravstenarna som i århundraden har berättat om en kommande evighet verkar nu luta betänkligt, som om de i tysthet för en kamp de långsamt håller på att förlora mot jorden, mot erosionen, mot det som är tidens tand. Vi är i Inverboyndie, där det länge sysslades med whisky.

”Jaha, vad ska vi göra nu?” säger en av mina reskamrater när vi klivit ur bilen.

”De där gamla gravarna…” säger en annan, ”kan vi inte gå upp och titta?”

Jag ser mig omkring, tänker att bilen nog kan stå kvar en liten stund där den står. I min självpåtagna roll som reseledare har jag i hemlighet tagit med något som jag senare ska ta fram åt mitt sällskap, som ett sätt att levandegöra destilleriets långa historia och skapa nya minnen där vi står.

Vi går fram till stängslet mot hagen och tittar söderut. I blickfånget, bortanför hagen, har vi hela platsen där destilleriet tidigare bredde ut sig. I slutet av 1800-talet hade det blivit ett av högländernas största. Skorstenen som reste sig 24 meter mot himlen var ett landmärke under mer än ett sekel. Från ett sidospår till järnvägen alldeles bakom destilleriet avgick långa whiskytåg innan lastbilstrafiken tog över leveranserna på 1950-talet.

Scottish Malt Distillers Ltd (SMD), ett dotterbolag i koncernen Distillers Company Limited (DCL), hade förvärvat destilleriet under våren 1932. Decennierna efter andra världskriget var mestadels blomstrande. Men mot slutet av 1970-talet hade whiskylagren fyllts till brädden av alldeles för stora förväntningar, och SMD började skala ned. Under åren i början av 1980-talet förkortades arbetstiden till fyra dagar i veckan, och många destillerier förlängde sina årliga produktionsuppehåll från en till tre månader. Men dessa åtgärder var långt ifrån tillräckliga. Onsdagen den 16 februari 1983 kom det stora varslet, och den 31 maj samma år var en epok definitivt över i Inverboyndie. När DCL mellan åren 1983 och 1985 stoppade tillverkningen på många av sina anläggningar runt om i Skottland, däribland 21 av sina 45 maltwhiskydestillerier, var det ett hårt slag för inte minst småsamhällen i de glesbefolkade högländerna. Banff Distillery i Inverboyndie tillhörde de destillerier som aldrig skulle starta upp igen. Bara ett par år efter nedstängningen började det rivas.

Jorden har på sitt trevande men otyglade sätt börjat återta marken från destilleriet. Nya träd pressar sig upp vid resterna av gamla husväggar, och där destilleriet har förvandlats till högar av sten klättrar ogräset enkelt över. Lite längre bort från platsen där vi står hänger en skylt med en kort och befallande text om att marken är privat. Den nuvarande ägaren tycks emellertid inte ha gjort sig någon brådska. Nedanför kullen med den spöklika kyrkogården står fortfarande ett lagerhus kvar. Eller snarare delar av det. Jag känner igen det från foton och ritningar jag kommit över; det byggdes sist av de totalt tolv lagerutrymmen som funnits på området. En av gavlarna är delvis raserad, och av taket som en gång skyddade den slumrande whiskyn i faten återstår nu inte mycket mer än rostiga takstolar.

”Man anar ett broräcke därborta över bäcken som rinner bakom lagerhuset”, säger jag och pekar.

Det är Burn of Boyndie, den rinner i en fåra som fortsätter bort från lagerhuset och tvärs över destilleriområdet till den andra sidan innan den letar sig ut mot havet.

”Du menar därborta, bakom hästen?” frågar en av de andra och pekar han också.

Jag nickar. ”Destilleriet var länge beroende av arbetshästar, bland annat för att dra kärror med whiskyfat mellan lagerhusen och godsvagnarna. Banff var ett av de allra första destillerierna i Skottland att slå ett eget sidospår från järnvägen, det kallades för ’Boyndie Siding’. På så vis drog man nytta av möjligheten till snabba transporter av till exempel fat och korn, och kol att elda med under pannorna.”

Jag gör en paus. ”Fast jästen fick man tydligen hämta på stationen i Banff”, fortsätter jag sedan, något osäker på hur mycket information som mina reskamrater egentligen är intresserade av.

”Fick man hämta hästen på stationen i Banff?” frågar en av mina reskamrater som står lite längre bort och lyckats fånga hästens uppmärksamhet.

”Nej, inte hästen – jästen!” rättar jag.

Det slår mig att jag kan mycket litet om djurhållning vid destillerierna. Jag erinrar mig dock att den sista hästen vid destilleriet – enligt uppgift hette han Willie – pensionerades 1952 och fick tillbringa sin sista tid i hagen. Han var utled på jobbet och försökte bita den som hade fräckheten att närma sig. Vem vet, tänker jag fritt spånande och tittar på hästen framför oss, de är kanske släkt.

Mina reskamrater fortsätter upp mot kyrkogården. Kyrkan visar sig vara en gavel från 1700-talet. Själv står jag kvar och minns ett gammalt fotografi av en dag på destilleriet, ett sådant där foto från en sedan länge förfluten tid där människor med granskande eller dröjande blickar mot kameran, möjligen en aning besvärade av ett otacksamt motljus, lydigt väntade på att fotografen skulle bli färdig. Jag försöker visuellt att placera in fotografiet på platsen framför mig. Jag kommer fram till att det var den västra delen av destilleriområdet, bakom eller snett bakom där det förfallna lagerhuset nu står. Där i anslutning till bäcken låg det bestämt också en liten damm, som kanske var vad som fastnade i fotografiets nederkant.

Fotografiet togs år 1898. Det visar ett destilleri som i flera generationer hade ägts av familjeföretaget James Simpson och söner. En majnatt 1877, under en klar och stjärnbeströdd himmel, hade destilleriet nästan helt och hållet slukats av lågorna i en våldsam brand. Men det hade byggts upp igen samma år – beslutsamt och i ett nymodigt utförande, och snart ännu större. Kanske var det en mycket speciell händelse som skulle förevigas på bild. En händelse berättad mitt i steget genom de förspända hästarna och genom texten på de vita fatbottnarna som skvallrade om destinationen. Vilken tid på året som fotot togs är inte alldeles enkelt att avgöra, men gissningsvis var faten på väg att lastas ombord på ännu ett ”special train”. Destinationen var hamnkvarteren i Leith utanför Edinburgh. I början av mars 1898 avgick två godståg från Banff med en last som sammantaget innehöll fler än 400 hogsheads och rymde över 110 000 liter whisky. Det var ett imponerande rekord; aldrig tidigare hade en så stor leverans genomförts till en och samma köpare. Köpare var de välkända bröderna Pattisons ledande blandningsföretag i Leith.

Mindre än ett år senare inställde Pattisons sina betalningar, och snart var de välkända bröderna ökända när whiskyvärldens dittills största bubbla hade spruckit. Men Banff Distillery överlevde den efterföljande krisen i whiskybranschen, och destilleriet skulle även komma tillbaka efter de omfattande nedstängningarna runt om i Skottland under de bistra åren i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. När hösten var i antågande 1937 meddelades att SMD startade upp destilleriet igen, och dofterna av whiskymakandet spred sig återigen i Inverboyndie. På nytt hördes ljuden från en arbetsdag i all dess rörelse mellan husen runt skorstenen, och kanske svärtades gravstenarna på kullen däruppe av den svamp som livnärde sig på alkoholångorna. Just så som det tidigare måste ha varit. Just så som det skulle vara.

Jag kastar en blick upp mot kyrkogården. Jag ser några välbekanta kalufser sticka upp bakom några större gravstenar, och när mina reskamrater går från en grav till en annan hör jag deras avlägsna röster. Eller… jag antar i alla fall att rösterna är deras. Bland ruinerna framför mig och runt bäcken som lite längre bort försvinner under en skrud av buskar och träd dväljs fortfarande så många berättelser – berättelser från ett sekel format runt den skotska whiskyns uppgångar och fall. Hur många av minnena som skapats här kommer att bevaras och återupptäckas, av eftervärlden? Jag minns tydligt mina egna intryck första gången jag smakade på whiskyn. En vidöppen balkongdörr i en stad på den svenska sidan av Nordsjön släppte in den ljumma vinden och det sista ljuset av en sensommardag. Jag vet inte hur länge mitt glas hade varit tomt; kanske i tio minuter, eller trettio? Kanske rentav en timme? Men aromerna som dröjde sig kvar på insidan av glaset visade sig kunna överbrygga avståndet också mellan minuter och timmar, dagar och år. För så gick det till; med varje ytterligare tillfälle och smakprov lärde jag känna återkommande inslag och särdrag – var det gröna äpplen igen, var det physalis, var det krossade senapsfrön, och kanske krita? – och med dem kom historierna om platsen tillbaka. Till en början – och ibland fortfarande – bara som lösryckta avsnitt. Men med varje ny provsmakning har jag motiverat mig att sten för sten börja bygga upp destilleriet på nytt. Låt vara på mitt eget, personliga sätt. Och låt vara att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna bli helt färdig. Men när allt kommer omkring, tänker jag, har just det att bli färdig aldrig varit ett mål.

Jag vänder mig om i riktning mot bilen och tittar upp mot molnhimlen där den fortsätter ut som en slöja över havet. Samtidigt slår mig en tänkbar förklaring till varför jag återigen tittar upp. Och då hör jag det, klart och tydligt, flygplanet någonstans ovanför molnen.

Det var många som hörde flygplanet som styrde in över Banffhimlen lördagen den 16 augusti 1941. Och många såg det också. Under eftermiddagen fylldes gatorna i Banff av invånare som sprang sina vanliga ärenden och deltog i olika aktiviteter. Men sedan en tid tillbaka gjorde sig också världskriget påmint i stan och området runtomkring. Flera kompanier från olika regementen var stationerade vid kusten med uppdrag att bevaka de minerade stränderna eller förbereda sig för kommande strider. Destilleriet i Inverboyndie, där whiskytillverkningen återigen låg nere, var en del av den nya verkligheten. I det tomma mälteriet och i andra utrymmen inackorderades soldater från ett kompani ur det brittiska infanteriet. Samtidigt fortsatte ägarna att använda lagerhusen, och det hände fortfarande att godståg rullade in på sidospåret, antingen för att avlämna fyllda fat från andra destillerier eller för att hämta whisky som hade fått bida sin tid i Inverboyndies lagerhus. En tunnbindare och några andra anställda ansvarade för arbetet vid lagren och att denna mycket begränsade verksamhet kunde fortskrida i krigets skugga. Och när ljusen på destilleriet släcktes om natten var det lätt att föreställa sig de kommentarer som den dunstande alkoholen från alla faten frambragte hos de stackars soldater som helt blev utan, medan whiskyänglarna där uppe alltjämt fick sitt.

Det tvåmotoriga flygplanet flög lågt över stan och fortsatte västerut mot Inverboyndie. I sin bok ”One Boy’s War” har prästsonen David Findlay Clark berättat hur han som 11-åring kastade sig upp på sin cykel när han såg det passera och med snabba tramptag nyfiket följde efter till en höjd i närheten. Samtidigt har det från annat håll återgetts hur ett annat vittne, John MacDonald, stod vid dörren till sitt hem i Inverboyndie och följde flygplanet med blicken. Men liksom många andra var John fortfarande omedveten om att det inte var brittiskt. Det var först när han på nära håll såg bomberna falla över destilleriet som han hastigt kom till insikt och hann ta skydd. Det tyska bombplanet, sannolikt av modellen Junkers Ju 88, fick in en fullträff i ett av lagerhusen som omgående fattade eld. Lågor och en svart rökpelare steg redan mot himlen när flyglarmet började ljuda, snart ackompanjerat av ett skådespel där ekfat efter ekfat exploderade; lagerhuset höll flera hundra av dem och några av dem sågs flyga högt i skyn!

Anställda och soldater som befann sig på destilleriområdet var snabbt på plats vid det brinnande lagerhuset. Två brandkårsenheter från Banff var snart på väg, liksom åtskilliga intresserade grannar. Samtidigt hade bombplanet vänt upp och gjorde en ny inflygning över destilleriet. Andra byggnader beströks nu med eld från planets kulsprutor, lyckligtvis utan att någon människa träffades. Efter att ha tömt sin bomblast försvann planet i samma riktning varifrån det kom.

Tusentals efter tusentals liter av livets vatten förstördes när det antingen blev lågornas rov eller rann ut i markerna och ner i bäcken. I det räddningsarbete som organiserades i all uppståndelse togs beslutet att slå sönder ett antal närliggande fat som innehöll den alkoholstarka whiskyn, för att minska risken för ytterligare explosioner och därmed en okontrollerad spridning av elden. Mitt i denna insats bland bedövande ångor hamnade en 42-årig brandman vid namn William, och när whiskyn sålunda tömdes ur faten sträckte han plötsligt fram sin hjälm och fyllde den. Bland soldater och andra som nu slöt upp var han sannolikt inte ensam. Den 15-årige Andy Findlay, som var son till tunnbindaren på destilleriet, har i sina nedtecknade minnen av händelsen återgett hur en menig soldat som använde sin hjälm på ett motsvarande sätt blev påkommen av en officer. Officeren befallde soldaten att genast ta på sig hjälmen igen. Soldaten lydde förstås ordern, och medan spriten rann nedför hans ansikte och kläder ska någon tyst ha anmärkt: ”Hoppas han inte tänder en cigg!”

Det som utspelade sig den där eftermiddagen i augusti skulle, kanske inte helt överraskande, gå till historien som den mest omtalade dagen i destilleriets historia. Ironiskt nog hade ett antal fat med whisky alldeles kort före bombningen fraktats från Edinburgh – eftersom Banff bedömdes som en säkrare lagringsplats än områdena runt storstäderna – och rullats in i just det lagerhus som nu stod i lågor. En polisman som raskt hade cyklat till nedslagsplatsen blev sysselsatt med att hålla ordning bland tillskyndande och nyfikna skaror. Möjligen gick det också upp för honom hur många som plötsligt måste ha sett sig kallade att delta i civilförsvarets tjänst, efter att idén om att slå sönder ekfat fått spridning och vunnit gehör i leden. Han tvingades emellertid snart att lämna platsen, för att transportera en viss brandman till arresten. Enligt vad som senare rapporterades i tidningen The Banffshire Journal hade brandmannen återfunnits mer eller mindre komfortabelt utsträckt på en grässluttning i närheten av destilleriet, ”i ett hopplöst tillstånd av berusning”.

Eldsvådan bekämpades under återstoden av dagen, och när natten föll var branden släckt. Förstörelsen blev kostsam; lagerhuset hade brunnit ned till grunden och flera hundra fat hade gått förlorade. Men brandmän, soldater och andra som ingrep hade lyckats hindra elden från att sprida sig vidare på destilleriområdet. Även om, har det antytts, göromålet att slå sönder fat kanske pågick något längre än vad som ur brandbekämpningssynpunkt var motiverat…

Under dagarna som följde kom rapporter om djur som uppträdde besynnerligt på närbelägna bondgårdar och i området omkring destilleriet; lantbrukare klagade till exempel över att korna inte kunde mjölkas, eftersom korna var så berusade att de inte kunde stå på benen. David Findlay Clark mindes hur hans far, prästen i Banff, vid flera tillfällen under de följande månaderna bjöds på starka och generöst upphällda stänkare vid sina hembesök i församlingen, trots de åtstramningar som präglade tiden. Och ska man tro berättelserna blev platsen runt destilleriet under flera dagar också ett populärt utflyktsmål för invånarna i närområdet. Kanske var det inte bara i hopp om att få beklaga det eländigt förstörda lagerhuset som många återvände. Hur det än förhöll sig med den saken tog de säkerligen del av både vittnesmål och skrönor som nu hade börjat sprida sig, som brukligt är när massor av whisky är källan.

Medan ljudet av flygplansmotorerna ovanför mig dör bort, öppnar jag bagageluckan på den parkerade hyrbilen och tar fram några whiskyglas och ett par småflaskor. Jag tittar upp mot kyrkogården igen och väntar på att mina reskamrater ska återvända från de döda. Snart kommer de gående nedför vägen, och möjligen röjer deras nyfikna ansiktsuttryck en förhoppning om att de anekdoter och andra skärvor av historien som jag hittills har kunnat återge ska få en mer sammanhållen fortsättning i de glas som jag nu utan närmare förklaring räcker över.

Glasens guldgula innehåll är en anekdot god som någon, destillerad år 1976 vid platsen där vi står. Som chaufför får jag naturligtvis avstå denna gång, men doften i glaset är liksom minnet av mina egna provsmakningar tillräckligt för att förstärka upplevelsen av att faktiskt ha varit närvarande för en stund, att nästan ha varit där under de sista flitiga årtiondena, när det begav sig. Kanske är det aldrig för sent att lära känna en plats, även när mycket – eller allt – har förändrats. Det gäller förstås inte bara platser, tänker jag, och känner en närmast andäktig tystnad sänka sig.

*

Vi sitter i bilen igen. Den smala vägen framför oss är nedsänkt som i en ränna, med buskar och gräs som klättrar upp på bägge sidor. På sådana vägar – vilka på intet sätt är ovanliga i detta land – betraktar jag bilen närmast som en långsam kanalbåt. Men ändå är det bara nätt och jämnt som jag undviker att babordssidan blir skrapad mot den imaginära flodbanken när vi plötsligt och ängsligt får möte. Snart hittar vi emellertid ut på en större landsväg igen i ett öppnare landskap. Och vi styr västerut, alltmedan träddungar i vårens ljusgröna nyanser och några spridda hus mellan de öppna fälten försvinner som perifera detaljer i bilens backspegel och sidospeglar. Där bakom oss någonstans, tänker jag, ligger Inverboyndie. Och framför oss?

”Lunch!” utropar jag och avbryter dessvärre en av mina reskamrater som fortfarande storögt och smackande på whiskyns eftersmak letar efter orden att fylla sin smakupplevelse med. ”Cullen skink”, fortsätter jag och känner hur magen svarar, ”i Cullen. Vid havet. Vi är snart där. Ser ni – solen tittar fram nu!”

Perspektivet känns väl avvägt på något sätt. Lagom långt fram i tiden. Så långt vi rår på.

/DW

__________________________________________

–

Fotnot: Den här texten bygger i vissa delar på en längre artikel jag skrev hösten 2016 i tidningen Whisky & Bourbon (No. 32). I texten ovan hänvisas bl.a. till boken ”One Boy’s War” av David Findlay Clark (Aberdeenshire Council, 1997). Vittnesmål om händelsen i augusti 1941 har också återgetts i ”History of Portsoy, World War II in the Portsoy Area, Researched by Findlay Pirie”. Övriga källor omfattar bl.a. en stor mängd artiklar och notiser från brittiska tidningsarkiv, dokumentation från Diageos arkiv (bl.a. DCL:s ”Distillery Histories Series” av Brian Spiller) samt ”The Making of Scotch Whisky – A history of the Scotch Whisky Distilling Industry” av Michael S. Moss och John R. Hume (James & James, Edinburgh 1981). Sedan mitt besök i Inverboyndie i maj 2015 har det sista som då återstod av lagerhusen rivits helt och hållet.  

  

---

Charles Chree Doig var arkitekten och ingenjören som ritade det kanske mest välkända kännetecknet för ett whiskydestilleri – pagodtaket över kölnan. Men hans avtryck i historien omfattar betydligt mer än så. I hans hemstad Elgin förvaras fortfarande hundratals av hans ritningar och skisser. Bland dem återfinns hans idéer till åtskilliga destillerier men också andra byggnadsverk, idag välkända inte minst för den som reser i det landskap som han var med om att förvandla. Mer än ett sekel efter hans död ser vi tillbaka på en händelserik tid.*

Destilleriet Dailuaine ligger inbäddat i en djup dalgång och tittar upp på Speysides högsta berg. Långt in på våren dröjer sig snön fortfarande kvar på toppen av Ben Rinnes, medan träden spricker ut i vad som snart är en frodande grönska på sluttningarna längs floden Speys slingrande förlopp. Dailuaines omgivningar tillhör flodens vackraste. Inte långt från destilleriet korsas Spey av Carron Bridge, en gammal järnvägsbro där whiskytågen rullade, nu en smal överfart för bil- och gångtrafik. På andra sidan ligger toppmoderna destilleriet Dalmunach där Imperial Distillery tidigare låg, och lite längre uppströms sjuder pannorna på Tamdhu och Knockando.

Kanske har du provat whiskyn från Dailuaine? Idag en viktig bas i världens bäst säljande Blended Scotch, Johnnie Walker. Men vid sidan av Diageos 16-åriga tappning i serien ”Flora & Fauna” har den varit sparsamt buteljerad som singelmalt. Destilleriet lär ha skiftat sin husstil flera gånger under årens lopp. I nutid upplever vi den ofta fyllig, rustik och smakrik. Men om vi för en stund vrider klockan tillbaka till 1800-talets sista decennier, är samtidens beskrivningar av whiskyn från Dailuaine förmodligen annorlunda. Det är en tid när blandningsföretagen efterfrågar en förhållandevis lättare och mildare whisky som de förknippar med destillerierna runt floden Spey. Förmodligen är det också en sådan för samtiden lättare stil som Dailuaine eftersträvar i början av 1880-talet, då ägarbolaget Mackenzie & Company sjösätter den första av flera renoveringar när destilleriet ska moderniseras.

Som arkitekt för Dailuaines förändring anlitas år 1882 en begåvad ung man från Elgin, Charles Chree Doig. Han är född 1855 och uppvuxen i grevskapet Angus i östra Skottland. Trots att han sannolikt kommer från enkla förhållanden verkar han fullfölja skolan med mycket goda betyg fram till 15-årsåldern, varefter han får arbete hos en arkitekt inte långt hemifrån. År 1882 går dock flytten till Elgin, där han får anställning hos en lantmätare.

Charles Doig slår sig ned i Speyside i lagom tid för att, i händelsernas centrum, finna en nisch i den whiskyboom som nu står för dörren när den skotska blandwhiskyn skördar allt större framgångar på exportmarknaden. Sannolikt imponerar han stort på sin nya arbetsgivare, för bara ett fåtal år senare har han blivit delägare i verksamheten och utvidgat densamma till en framgångsrik ingenjörs- och arkitektbyrå. Här ritar han en rad byggnader och anläggningar av olika slag, men hans specialitet är destillerier. Det råder ingen tvekan om att Charles Doig är rätt man på rätt plats, vid rätt tidpunkt.

---

Under tiden fram till sekelskiftet kommer Dailuaine, till stor del efter Doigs penna, att i omgångar byggas ut och förändras till att bli ett av Speysides största destillerier. När författaren och journalisten Alfred Barnard besöker destilleriet i mitten av 1880-talet möter honom redan ett modernt destilleri, och han gör bland annat noteringar om en byggnad som senare ska ges en uppmärksammad innovation. Alfred Barnard beskriver utförligt en kölna med ett tornliknande utseende, vars pyramidformiga tak är cirka 9 meter högt och har fall som tillhör de brantaste i Skottland. Han noterar särskilt att takhöjden anses spela en stor roll när torv är det enda bränslet som används för att torka malten, eftersom höjden ”ger malten en mild arom, utan att man behöver använda koks för att förhindra att smaken blir alltför kraftfull” (översatt ur The Whisky Distilleries of United Kingdom från 1887, s. 205).

I boken The Making of Scotch Whisky från 1980 påpekar författarna Michael S. Moss och John R. Hume att torkning av malt är något som man studerar ganska ingående i Skottland under det sena 1800-talet. Och i takt med att destillerierna växer så det knakar blir forskningen i denna fråga allt viktigare. När Alfred Barnard gör sin rundresa bland destillerierna i det förenade konungariket är det flera kölnor som påminner om den på Dailuaine; två eller fyra takfall möts upptill i någon form av ventilationstorn med varierande utseende. Andra destillerier har istället en konformad rökhuv som roterar med vinden. Men utsuget i kölnorna kan oftast bli mycket bättre; skorstenslösningarna anses sällan skapa ett tillräckligt effektivt vinddrag för att leda torvröken från eldstaden under maltbädden och upp genom kölnan.

Våren 1889 arbetar Charles Doig med förändringar av mälteriet på Dailuaine. I destilleriets strävan att förfina smakerna ytterligare får han samtidigt i uppdrag att hitta en lösning som förbättrar det naturliga draget i kölnan. Hans ritningar, som än idag finns bevarade vid biblioteket i Elgin, visar hur det berömda pagodtaket stegvis tar form. Doig ritar det fyrkantiga gallerförsedda ventilationstorn som redan finns på Dailuaine, fast med en bredare pyramidformad huv som han också lyfter, för att inunder skapa en större öppning för ventilationen från alla håll. Huven ges nu formen av ett pagodtak, med två sektioner därunder. Charles Doig lyckas mer än väl med sin uppgift. Konstruktionen, som kommer att kallas ”Doig ventilator”, ger inte bara ett effektivare drag och hindrar regn och snö från att hitta in. Det är också en snygg design som snabbt blir populär.

---

På i stort sett alla destillerier efterfrågas snart hans speciella ventilationstorn. Charles Doig ritar inte alla av dem själv, men anlitas flitigt av destillerier över hela landet, liksom på Irland. Långt senare, under 1960- och 1970-talet, tas de flesta golvmälterierna och kölnorna i Skottland ur bruk. Men många av Charles Doigs krönta kölnor är bevarade än idag och åtskilliga av dem skyddas som byggnadsminnen. Över stora delar av världen byggs det fortfarande också nya destillerier med hustak som liknar kölnans och som kopierar Doigs ventilationstorn med pagodtak, men då som ren dekoration. Många skulle såklart säga att pagodtaket ser kinesiskt ut, men förmodligen är det idag lika skotskt som haggis är på tallriken. Ett bygglovsärende i södra England i början av 2017 talar för sig självt. När ett nystartat företag vill bygga ett destilleri protesterar flera av ortsborna; någon framhåller att byggnaden inte passar in i omgivningarna – den ser helt enkelt ”för skotsk ut”.

Under det händelserika 1890-talet startar 33 nya destillerier i Skottland. 21 av dem byggs i Speyside, där avstånden mellan kölnorna krymper allt mer. Charles Doig är en del av en växande expertis som underlättar etableringen av nystartade destilleribolag. Han är direkt inblandad i majoriteten av alla nya destillerier som byggs i Skottland under denna tid. Ofta ritar han dem själv. Han anlitas också av många destillerier som vill renovera eller bygga ut.

Charles Doig omnämns nu allt oftare i tidningarnas nyhetsrapportering. År 1894 omskrivs han som en ”destilleriingenjör och arkitekt” som trots sin förhållandevis unga ålder redan är ett aktat namn inom sitt specialområde. Inför uppstarten av destilleriet Longmorn i december samma år, drygt en halvmil söder om Elgin, hyllas Charles Doig av Dundee Courier för hur destilleriet har ritats för att dra maximal nytta av ett stickspår som lagts ut från järnvägen. Kornleveranserna kan rulla ända fram till dörren vid kornförrådet och kolet lastas av utanför ugnarna i pannhuset. Whiskyfaten lastas ombord från en plattform utanför lagerhusen, och dravet från mäsktunnan pumpas ut direkt från mäskhuset i en öppen vagn. På tidningen känner man inte till något annat destilleri där allt detta arbete kan utföras så smidigt utan hjälp av en enda häst.

---

Charles Doigs kanske pampigaste verk heter Imperial Distillery, byggt 1897 intill tågstationen i Carron med eget sidospår från den vältrafikerade järnvägen. Destilleriet ritas på uppdrag av Thomas Mackenzie, som förutom Dailuaine också äger Talisker på Isle of Skye. Flera tidningar utropar snart Imperial till det mest imponerande destilleriet i norr. Som ett sätt att minska skadorna vid en eventuell brand har Doig ritat det stora destilleriet med tjocka väggar som muras med rött tegel, och metalldörrar sätts in som skiljer de spatiösa avdelningarna åt. Destilleriet utrustas med vad som anses vara de största pannorna i Skottland. Och på toppen av ventilationstornet på en av kölnorna monteras en jättelik kejsarkrona till drottning Victorias ära; chefen för det mäktiga brittiska imperiet firar nämligen sextio år på tronen. En skribent från trakten återger hur kejsarkronan ”blänker och glittrar i solljuset som halvmånen på en turkisk minaret, mot Carrons mörka barrskog och de bruna kullarna”. Starten sommaren 1898 måste ha varit en syn!

Men ironiskt nog tvingas destilleriet stänga efter mindre än ett år. Redan i mars 1899 stannar produktionen när whiskybröderna Pattisons imperium kollapsar och drar många med sig i fallet. Det imposanta nybygget står kvar i det nya seklet som ett monument över en spekulativ tidsanda. Åren går och blir så småningom decennier.

Vad gör man med ett destilleri som står tyst? Den stora dammen vid destilleriet, som skulle användas för kylvatten under whiskyproduktionen, upplåts en lördag i början av september 1908 åt simtävlingar och uppvisningar i andra vattensporter. Senare samma kväll förvandlas vindsvåningen på den stora mälteribyggnaden till ett dansgolv. Aktiviteterna drar in pengar till den nya samlingslokalen i byn och året därpå upprepas tillställningen vid dammen. En provisorisk läktare byggs upp och fylls snart av en storpublik. Långdistanssimmaren James Mearns – som ligger i hårdträning inför ett nytt försök att korsa Engelska kanalen – river ner applåder samtidigt som en match i vattenpolo blåses igång. Det dröjer inte länge innan Carron med omnejd har en egen simklubb som får tillåtelse av destillerichefen att nyttja dammen. Men det ska dröja till 1919 innan whiskytillverkningen återupptas, den här gången av nya ägare.

Under 1900-talet görs whisky på Imperial bara under tre spridda epoker (1919-1925, 1955-1985 och 1989-1998). Delar av tiden däremellan används endast mälteriet och de intilliggande lagerhusen. Den stora kronan på kölnan rostar och har monterats ned när destilleriet startar upp på nytt 1955. På ett sedermera ombyggt destilleri finns i början av 1990-talet hoppfulla planer som bland annat inbegriper ett besökscenter. Men istället är det som om historien om Imperial är förutbestämd när produktionen stannar på nytt. När pannorna töms i slutet av 1998 ska det visa sig vara för sista gången. Ägarna (Allied Distillers) behöver rationalisera och Imperial dras med höga driftskostnader. De stora pannorna och det sätt på vilket destilleriet breder ut sig sägs innebära att man har för lite flexibilitet i produktionen; antingen får man gå för fullt, eller inte alls. Destilleriet tillåts förfalla och börjar rivas på senhösten 2012. På platsen reser Chivas Brothers istället Dalmunach, på nytt ett grandiost och påkostat destilleri. Där en resa slutar, tar en annan vid.

---

Vid det gamla stationshuset mitt emot Dalmunach står de gamla lagerhusen och en del av ”The Central Glenlivet Bonding Warehouses” fortfarande kvar. Det senare är en lageranläggning av imponerande storlek ritad av Charles Doig för att även inhysa huvudkontoret för Mackenzies destilleribolag. Från platsen kan man idag ansluta till den vackra vandringsleden Speyside Way och följa den brusande floden uppströms, längs sträckan för den gamla Strathspeybanan. Utmed leden syns snart fem murade 1,5-plansvillor med stora valmade tak. Charles Doigs kreativa penna har satt sin prägel på bostadshusen som byggts vid destillerierna för anställda och deras familjer, just här med inspiration från den populära Arts and Crafts-rörelsen runt tiden för sekelskiftet. Under några år från slutet av 1950-talet, när Imperial är i full produktion, kan de anställda hoppa på rälsbussen som stannar vid dessa ”Imperial Cottages” och tar dem den korta sträckan ned till destilleriet. Under en tid är destilleriet i Carron navet i ett samhälle som bland annat har egen byskola, affär och ett postkontor. Järnvägen tas dock helt ur bruk i slutet av 1960-talet. Skolbarnen växer upp och lämnar byn, affären slår igen och kvar blir endast berättelser som snart faller i glömska. Men rader av arbetarbostäder ritade av vår huvudperson hålls fortfarande varma; här, vid Tamdhu några kilometer västerut, på den naturliga terrassen över Dailuaine och runt om i whiskyland.

---

---

I rollen som arkitekt för whiskyboomens byggherrar under det sena 1800-talet ingår ofta mer än att bara designa nya destillerier. Arkitekter som Charles Doig kallas in för allt från arbetet med nya lagerhus till tekniska lösningar på hur pannor och annan utrustning ska finjusteras i produktionen. Doig utvecklar bland annat en anordning som ska minska den inte obetydliga risken för dammexplosioner i destilleriernas maltkvarnar, och han utvecklar planer för hur man bättre kan ta hand om restprodukter från mäskning och destillation.

Vid ritbordet söker Charles Doig planlösningar som ska effektivisera arbetet på destillerierna och ge ett arbetsbesparande ”flöde” i produktionen. Inte sällan ritar han ett destilleri i formen av ett stort liggande E, där den övre armen på bokstaven motsvarar mälteriet. Kölnan placeras sedan i strecket mellan den övre och mellersta armen. I den mellersta armen inryms mäskhus och tunnrummets jäskar. Längs strecket mellan den mellersta och nedre armen ritas pannrummet, och i den nedre armen slutligen fatfyllningsrum och kontor. Författarna David W. Walker och Matthew Woodworth har i bokserien The Buildings of Scotland beskrivit detta sätt att rita destillerier som klassiskt ”doigianskt” (The Buildings of Scotland – Aberdeenshire: North And Moray, från 2015; se bland annat s. 459 och 530).

Med vissa smärre variationer är det så här som Charles Doig ritar Balblair, Benromach, Ardmore, Glendullan, Dallas Dhu och flera andra destillerier som startar upp eller byggs om under 1890-talet. Inte sällan med ryggen på destilleriets långsida längs den förbipasserande järnvägen. Men han ritar också destillerier som på olika sätt avviker från denna plan, inte minst som anpassningar till järnvägsspåren eller naturliga förhållanden i terrängen. På till exempel Benriach (invigt hösten 1898) ritar han destilleriet i parallella längor på bägge sidor om industrispåret. Och i den lilla staden Rothes drygt en mil söderut ställs han inför nya utmaningar när han under 1896-97 får uppdraget att rita Speyburn.

---

Rothes är ett av alla samhällen i Speyside som från mitten av 1800-talet växer i kraft av whiskyindustrin. Få andra samhällen i Skottland har så påtagligt genomsyrats av whiskytillverkningen som Rothes. Fyra destillerier står idag alltjämt kvar från åren före sekelskiftet, och Charles Doigs avtryck kan ännu ses på flera av dem. Han är inblandad i en stor renovering av Glenrothes, ritar en ny kölna och sätter givetvis sitt pagodtak på toppen. På Glen Grant ritar han några nya fasader i tidstypisk baronstil. Men det är nog ändå på destilleriet Speyburn, i Rothes norra utkant, som han sätter sitt största avtryck. Destilleriet ska kilas in mellan järnvägen och sluttningen i en långsmal gammal ravin. Utmaningen tvingar honom att dra ut destilleriet på längden. Men det räcker inte, något traditionellt golvmälteri får ändå inte plats.

Lösningen blir att rita ett mälteri på höjden. När Speyburn startar upp i slutet av 1897 är det Skottlands första maltwhiskydestilleri med så kallade pneumatiska mältningstrummor. Charles Doig har ritat ett ovanligt högt mälteri i tre våningar. Kornet förvaras på våning tre och töms genom en lucka i golvet ner i tre stora stöpkar på våning två. Efter stöpningen skickas kornet vidare för groning i någon av de sex mältningstrummorna på markplan. Den höga kölnan har för ovanlighetens skull två våningsplan avsett för torkning av malten; det övre avsett för förtorkning med torvrök, det nedre för sluttorkning.

Speyburns sex mältningstrummor av typen ”Henning’s patent pneumatic maltings drum” är sannolikt ordentligt dyra i inköp. Men väl i drift sparar systemet in personal och klarar av hela mältningsprocessen snabbare. Eftersom temperatur och luftfuktighet i trummorna kan hållas kontrollerad kan mältningen fortgå året runt. Trummältningen på Speyburn upphör först 1968, när dåvarande ägarbolag centraliserar i princip all mältning till större och modernare anläggningar.

---

Enligt uppskattningar som har gjorts är Charles Doig inblandad i nybyggen eller renoveringar på fler än 50 destillerier i Storbritannien och Irland. En del uppgifter gör gällande att han på ett eller annat sätt är engagerad i närmare hundra. Många av dessa destillerier har idag naturligtvis byggts om och moderniserats. Andra har stängts, en del har rivits. Pagodtaket på Dailuaine, det första i hans klassiska konstruktion, finns idag endast bevarat på ett fåtal fotografier. Det vill sig inte bättre än att kölnan, tillsammans med stora delar av destilleriet, ödeläggs i en brand i maj 1917. Det tar sedan tre år innan destilleriet är återuppbyggt och kan starta upp på nytt. Men Charles Doig själv får dessvärre inte uppleva det; han dör 63 år gammal, i september 1918.

Besöker du Dailuaine idag möter dig åtta gamla lagerhus i granit (sannolikt från första halvan av 1880-talet) som sitter ihop med långsidorna mot varandra. Deras välbevarade trappgavlar och gallerförsedda fönstergluggar betraktar en vägbacke ned mot infarten till destilleriet. De är en stilla påminnelse om en plats med en lång historia, trots att lagerhusen inte längre hyser några fat. Från det sena 1800-talet återstår också en idag något malplacerad kontorsbyggnad med små tureller (miniatyrtorn) och koniska tak. I övrigt är det mesta från mästerarkitektens många arbeten med destilleriet borta. Men även utan branden hade det inte varit särskilt märkligt om destilleriet hade varit helt förändrat idag. Charles Doig skulle högst troligt inte ha invänt; hans främsta bidrag står kanske att finna i just moderniseringen av destillerier. Dailuaine, liksom många andra destillerier, skulle sannolikt inte ha funnits kvar om det inte hade låtit sig omstöpas av utvecklingen. Hur ska man förresten översätta Charles Doigs innovativa tankar i planering och design av destillerier idag? Vad skulle vara typiskt doigianskt? Det tål att fundera på.

---

Charles Doig ska inte bara ihågkommas för destillerier och pagodtak. Hans produktivitet liksom hans insatser som arkitekt och ingenjör förtjänar så mycket mer. Och även när vi bara reser inom whiskyvärlden möter vi honom på platser som för många är lika välkända som destillerierna i sig. Kanske har du någon gång besökt buteljeraren och destilleriägaren Gordon & MacPhail på South Street i Elgin? År 1895 öppnar grosshandlarna James Gordon och John Alexander MacPhail sin speceributik i ett delvis nybyggt kvarter. I klassisk viktoriansk stil har Charles Doig ritat huset där företaget fortfarande har butik och kontor idag. Kanske finner du en flaska av den idag allt mer sällsynta singelmalten från Dallas Dhu eller Imperial i butiken? Om inte kan du försöka på barhyllorna i Craigellachie två mil söderut, idag en fantastisk mötesplats mitt i Speyside.

I början av 1890-talet har Craigellachie blivit en viktig knutpunkt för järnvägen i Speyside. På höjden ovanför Victoria Street har samhället vuxit med ny bebyggelse, och det är också där som entreprenören Alexander Edward runt år 1891 startar ett nytt destilleri efter ritningar av av Charles Doig. Men av Craigellachie Distillery anno 1891 är det idag inte mycket mer än kölnan och pagodtaket som återstår. Annorlunda förhåller det sig med hotellet som Alexander Edward låter bygga på Victoria Street, på platsen för ett gammalt gästgiveri. På nytt anlitas Charles Doig, som under 1892 ritar Craigellachie Hotel på dess idylliska plats. Året därpå står det klart. Hotellet blir ett omtalat blickfång, byggt i en så kallad jaktstugestil med ett pyramidformat tak över entrén och åtskilliga spetsgavlar över den putsade fasaden. Doig har ritat det med ett tjugotal sovrum, de flesta med en vacker utsikt över Spey och den magnifika Telford Bridge i nordväst. Vår bekant Alfred Barnard kan intyga; kort efter invigningen är han sannolikt den första whiskyjournalisten att checka in och förälska sig i läget, självklart inför ett besök på ortens nya destilleri. Tre år senare överlåts hotellet till James Edgar, en hotellägare från Elgin som anställer sin egen son som manager, anlägger en golfbana i närheten, bygger ut åt sydväst och inreder tjugo nya sovrum. År 1898 har så hotellet fått den utsida som det i allt väsentligt har än idag.

---

Hur tänkte sig Charles Doig den framtida hotellgästens besök i Speyside? Vad skulle han eller hon få uppleva? När vi ett sekel efter arkitektens död besöker hotellet är det fortfarande lätt att falla för dess läge. Liksom vi fascineras av omgivningarna, bortom de stora allfarvägarna, där utveckling och innovationer inom whiskyindustrin än idag spelar en högst betydelsefull roll.

---

* FOTNOT: Det här är en något omarbetad version av en artikel som publicerades i tidningen Whisky & Bourbon i december 2018 (No. 41). Såväl Diageos som Chivas Brothers arkiv samt Local Heritage Services vid biblioteket i Elgin har varit mycket behjälpliga under min research för denna text. Slutligen kan nämnas att hotellet i Craigellachie under det senaste årtiondet har genomgått omfattande renoveringar. Ett besök i Craigellachie är för övrigt inte fullbordat utan en kväll eller två på Highlander Inn, där ägaren Tatsuya Minagawa bland mycket annat har serverat mig en av de bästa Imperial jag smakat.

---

Det har gått 36 år sedan filmen Local Hero gick upp på biograferna (”Byns hjälte” i den svenska översättningen), men berättelsen har fortfarande en dragningskraft som inte tycks visa några tecken på att mattas av. Under våren har en musikalversion spelats för en entusiastisk publik på Royal Lyceum i Edinburgh, och nästa år sätts den upp på The Old Vic i London. Vad är det som får mig att se om filmen, upptäcka nya nyanser och tycka att den alltid är lika bra?

Det är en historia skriven och berättad med värme och underfundig humor. Ett stort oljebolag i Texas vill anlägga ett nytt raffinaderi vid den skotska nordkusten, men först måste invånarna i det lilla fiskesamhället Ferness bara sälja sina hem för att göra plats åt projektet. En anställd på bolaget skickas till Skottland – mestadels för att han heter MacIntyre och antas vara skotte – för att snabbt få affären överstökad. Men ”Macs” förhandlingar med de sympatiska men kluriga byborna drar ut på tiden och han blir kvar längre han tänkt sig.

Kanske tillhör du också alla dem som har sett filmen flera gånger? Och lyssnat på dess soundtrack där Mark Knopflers välkända anslag förstärker känslan som genom filmen kommer smygande djupt inom oss, nyfikenheten eller viljan att bryta upp för att börja om på nytt, ”Going Home”?

Local Hero spelades in 1983. Vi ser Peter Riegert i rollen som Mac, och Burt Lancaster som den excentriske chefen och oljemagnaten som helst av allt vill prata astronomi och studera stjärnorna. Många av scenerna förlades till den pittoreska by som i verkligheten heter Pennan. Där, vid Aberdeenshires nordkust, kom inte minst en rödmålad telefonkiosk att spela en central roll i filmen. Men telefonkiosken var bara rekvisita som försvann när filmteamet lämnade. Filmens popularitet och strömmen av vallfärdande filmfantaster fick dock det brittiska televerket att snart ställa upp en riktig telefonkiosk ett tiotal meter från samma plats. Det är alltså den som står där idag, och sedan 1989 är den dessutom skyddad som byggnadsminne i Skottland. Det senare är kanske bra av flera skäl; mobiltäckningen i Pennan lämnar nämligen en del i övrigt att önska (och planerna på en mobilmast i byn stöter på patrull).

För några år sedan gjorde jag som många andra före mig, jag besökte Pennan. Lyckligtvis under en relativt vindstilla dag; byns läge vid foten av klipporna mot det nyckfulla havet vittnar om det gamla fiskesamhällets stundtals dramatiska historia. Än idag görs organiserade resor till platserna där filmen spelades in. Det sägs att manusförfattaren och regissören Bill Forsyth hämtade viss inspiration från en annan filmklassiker, ”Whisky Galore”. Även anslaget i humorn känns stundtals igen. I Local Hero bjuds Mac på en 42-årig ”MacAskill Pure Malt Whisky”, och börjar snart fatta tycke för platsen och människorna. Några dagar senare försöker han beställa den på nytt med hjälplig skotsk accent:

– Give me a 42 year old whisky, Roddy.
– We have none of that tonight.
– Then give me four eight year olds and a ten year old!

---

---

Bill Forsyth låter filmens karaktärer få ta plats men samtidigt ofta interagera med subtila uttryck; allt kan liksom brytas ned i flera lager. Berättelsen är inte tillrättalagd eller ute efter att servera oss några övertydliga budskap, den stakar inte ut gränserna för vad vi tillåts läsa in. Det finns någonting sammansatt och vackert i Bill Forsyths regi som känns igen i vad vi också kan förvänta oss av en välutvecklad och nyanserad whisky, 42-årig eller ej.

Året när filmen spelades in var annars ett mörkt kapitel i skotsk whiskyhistoria. 1983 var whisky verkligen inte högsta smakmode och Scottish Malt Distillers, senare en del av Diageo, stängde bara under det året ned elva av sina destillerier i sviterna av en djupare lågkonjunktur och överproduktion. Ett par av dem låg inte särskilt långt från Pennan.

Under en tid på 1800-talet lär det för övrigt ha funnits ett destilleri just i byn. Det har dock berättats att destilleriets ägare William Grant (inte att förväxla med William Grant som senare byggde Glenfiddich), själv medgav att whiskyn härifrån aldrig var någon succé. Men det är förstås en annan historia.