Efter en utdragen skotsk frukost och diverse inrotade morgonrutiner, vissa mer omständliga än andra, är vi äntligen på väg. Där är vi, fyra män i en bil. På slingrande landsvägar passerar vi snart vad som sedan år 2009 är den lagreglerade gräns där whiskyregionen Speyside övergår i de östra delarna av Highlands. Bakom ratten har jag börjat berätta om destilleriet för mina reskamrater. Det har blivit maj 2015 och guldgula klungor av det blommande ärttörnet färglägger vägkanter och sluttningar under ett tungt och grått molntäcke. Emellanåt spricker det upp lite grann, och solljuset faller för en stund i breda diagonala streck över landskapets djupa fåror och böljande veck innan molnen går ihop på nytt. Vi gör ett par planerade stopp och fortsätter sedan mot kusten vid Moray Firth. Jag har bildat mig en ganska klar uppfattning om hur platsen som väntar oss ser ut. På sätt och vis har jag redan varit där med hjälp av kartor, berättelser och svartvita fotografier – ibland när också doften dröjer kvar i ett tomt litet glas. Är det möjligt att minnas en plats innan man varit där? När vi närmar oss kastar jag ett forskande öga mot molnen igen. Men jag vet egentligen inte varför. Och det är ju förstås fåfängt att oroa sig för regn i Skottland.

Inte långt från det gamla kustsamhället Banff tar vi av norrut och följer en mindre väg tills vi strax är framme. Där vägen förgrenar sig backar jag försiktigt in bilen några meter längs kanten på en smal, enfilig väg som pekar i riktning mot stranden ett par stenkast bakom oss. Det är tyst och fridfullt och molnen är tunnare nu; ett silvergrått sken lägger sig över omgivningarna medan vinden viskar i det höga gräset längs vägkanterna. I en hage framför oss står en häst och tuggar; den bryr sig ännu mindre om oss än om flugorna som outtröttligt surrar runt huvudet och den brunsvarta manen. På den väg som vi kommit körande har vi alldeles nyss passerat ett par bilar parkerade vid de ”distillery cottages” som ursprungligen var bostäder för destilleriarbetare och deras familjer. Samma väg fortsätter upp på en liten kulle på vår högra sida och försvinner i en kurva bakom en gammal muromgärdad kyrkogård. Viloplatsen har utsikt över det ändlösa havet. Men flera av de stora, tunga gravstenarna som i århundraden har berättat om en kommande evighet verkar nu luta betänkligt, som om de i tysthet för en kamp de långsamt håller på att förlora mot jorden, mot erosionen, mot det som är tidens tand. Vi är i Inverboyndie, där det länge sysslades med whisky.

”Jaha, vad ska vi göra nu?” säger en av mina reskamrater när vi klivit ur bilen.

”De där gamla gravarna…” säger en annan, ”kan vi inte gå upp och titta?”

Jag ser mig omkring, tänker att bilen nog kan stå kvar en liten stund där den står. I min självpåtagna roll som reseledare har jag i hemlighet tagit med något som jag senare ska ta fram åt mitt sällskap, som ett sätt att levandegöra destilleriets långa historia och skapa nya minnen där vi står.

Vi går fram till stängslet mot hagen och tittar söderut. I blickfånget, bortanför hagen, har vi hela platsen där destilleriet tidigare bredde ut sig. I slutet av 1800-talet hade det blivit ett av högländernas största. Skorstenen som reste sig 24 meter mot himlen var ett landmärke under mer än ett sekel. Från ett sidospår till järnvägen alldeles bakom destilleriet avgick långa whiskytåg innan lastbilstrafiken tog över leveranserna på 1950-talet.

Scottish Malt Distillers Ltd (SMD), ett dotterbolag i koncernen Distillers Company Limited (DCL), hade förvärvat destilleriet under våren 1932. Decennierna efter andra världskriget var mestadels blomstrande. Men mot slutet av 1970-talet hade whiskylagren fyllts till brädden av alldeles för stora förväntningar, och SMD började skala ned. Under åren i början av 1980-talet förkortades arbetstiden till fyra dagar i veckan, och många destillerier förlängde sina årliga produktionsuppehåll från en till tre månader. Men dessa åtgärder var långt ifrån tillräckliga. Onsdagen den 16 februari 1983 kom det stora varslet, och den 31 maj samma år var en epok definitivt över i Inverboyndie. När DCL mellan åren 1983 och 1985 stoppade tillverkningen på många av sina anläggningar runt om i Skottland, däribland 21 av sina 45 maltwhiskydestillerier, var det ett hårt slag för inte minst småsamhällen i de glesbefolkade högländerna. Banff Distillery i Inverboyndie tillhörde de destillerier som aldrig skulle starta upp igen. Bara ett par år efter nedstängningen började det rivas.

Jorden har på sitt trevande men otyglade sätt börjat återta marken från destilleriet. Nya träd pressar sig upp vid resterna av gamla husväggar, och där destilleriet har förvandlats till högar av sten klättrar ogräset enkelt över. Lite längre bort från platsen där vi står hänger en skylt med en kort och befallande text om att marken är privat. Den nuvarande ägaren tycks emellertid inte ha gjort sig någon brådska. Nedanför kullen med den spöklika kyrkogården står fortfarande ett lagerhus kvar. Eller snarare delar av det. Jag känner igen det från foton och ritningar jag kommit över; det byggdes sist av de totalt tolv lagerutrymmen som funnits på området. En av gavlarna är delvis raserad, och av taket som en gång skyddade den slumrande whiskyn i faten återstår nu inte mycket mer än rostiga takstolar.

”Man anar ett broräcke därborta över bäcken som rinner bakom lagerhuset”, säger jag och pekar.

Det är Burn of Boyndie, den rinner i en fåra som fortsätter bort från lagerhuset och tvärs över destilleriområdet till den andra sidan innan den letar sig ut mot havet.

”Du menar därborta, bakom hästen?” frågar en av de andra och pekar han också.

Jag nickar. ”Destilleriet var länge beroende av arbetshästar, bland annat för att dra kärror med whiskyfat mellan lagerhusen och godsvagnarna. Banff var ett av de allra första destillerierna i Skottland att slå ett eget sidospår från järnvägen, det kallades för ’Boyndie Siding’. På så vis drog man nytta av möjligheten till snabba transporter av till exempel fat och korn, och kol att elda med under pannorna.”

Jag gör en paus. ”Fast jästen fick man tydligen hämta på stationen i Banff”, fortsätter jag sedan, något osäker på hur mycket information som mina reskamrater egentligen är intresserade av.

”Fick man hämta hästen på stationen i Banff?” frågar en av mina reskamrater som står lite längre bort och lyckats fånga hästens uppmärksamhet.

”Nej, inte hästen – jästen!” rättar jag.

Det slår mig att jag kan mycket litet om djurhållning vid destillerierna. Jag erinrar mig dock att den sista hästen vid destilleriet – enligt uppgift hette han Willie – pensionerades 1952 och fick tillbringa sin sista tid i hagen. Han var utled på jobbet och försökte bita den som hade fräckheten att närma sig. Vem vet, tänker jag fritt spånande och tittar på hästen framför oss, de är kanske släkt.

Mina reskamrater fortsätter upp mot kyrkogården. Kyrkan visar sig vara en gavel från 1700-talet. Själv står jag kvar och minns ett gammalt fotografi av en dag på destilleriet, ett sådant där foto från en sedan länge förfluten tid där människor med granskande eller dröjande blickar mot kameran, möjligen en aning besvärade av ett otacksamt motljus, lydigt väntade på att fotografen skulle bli färdig. Jag försöker visuellt att placera in fotografiet på platsen framför mig. Jag kommer fram till att det var den västra delen av destilleriområdet, bakom eller snett bakom där det förfallna lagerhuset nu står. Där i anslutning till bäcken låg det bestämt också en liten damm, som kanske var vad som fastnade i fotografiets nederkant.

Fotografiet togs år 1898. Det visar ett destilleri som i flera generationer hade ägts av familjeföretaget James Simpson och söner. En majnatt 1877, under en klar och stjärnbeströdd himmel, hade destilleriet nästan helt och hållet slukats av lågorna i en våldsam brand. Men det hade byggts upp igen samma år – beslutsamt och i ett nymodigt utförande, och snart ännu större. Kanske var det en mycket speciell händelse som skulle förevigas på bild. En händelse berättad mitt i steget genom de förspända hästarna och genom texten på de vita fatbottnarna som skvallrade om destinationen. Vilken tid på året som fotot togs är inte alldeles enkelt att avgöra, men gissningsvis var faten på väg att lastas ombord på ännu ett ”special train”. Destinationen var hamnkvarteren i Leith utanför Edinburgh. I början av mars 1898 avgick två godståg från Banff med en last som sammantaget innehöll fler än 400 hogsheads och rymde över 110 000 liter whisky. Det var ett imponerande rekord; aldrig tidigare hade en så stor leverans genomförts till en och samma köpare. Köpare var de välkända bröderna Pattisons ledande blandningsföretag i Leith.

Mindre än ett år senare inställde Pattisons sina betalningar, och snart var de välkända bröderna ökända när whiskyvärldens dittills största bubbla hade spruckit. Men Banff Distillery överlevde den efterföljande krisen i whiskybranschen, och destilleriet skulle även komma tillbaka efter de omfattande nedstängningarna runt om i Skottland under de bistra åren i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. När hösten var i antågande 1937 meddelades att SMD startade upp destilleriet igen, och dofterna av whiskymakandet spred sig återigen i Inverboyndie. På nytt hördes ljuden från en arbetsdag i all dess rörelse mellan husen runt skorstenen, och kanske svärtades gravstenarna på kullen däruppe av den svamp som livnärde sig på alkoholångorna. Just så som det tidigare måste ha varit. Just så som det skulle vara.

Jag kastar en blick upp mot kyrkogården. Jag ser några välbekanta kalufser sticka upp bakom några större gravstenar, och när mina reskamrater går från en grav till en annan hör jag deras avlägsna röster. Eller… jag antar i alla fall att rösterna är deras. Bland ruinerna framför mig och runt bäcken som lite längre bort försvinner under en skrud av buskar och träd dväljs fortfarande så många berättelser – berättelser från ett sekel format runt den skotska whiskyns uppgångar och fall. Hur många av minnena som skapats här kommer att bevaras och återupptäckas, av eftervärlden? Jag minns tydligt mina egna intryck första gången jag smakade på whiskyn. En vidöppen balkongdörr i en stad på den svenska sidan av Nordsjön släppte in den ljumma vinden och det sista ljuset av en sensommardag. Jag vet inte hur länge mitt glas hade varit tomt; kanske i tio minuter, eller trettio? Kanske rentav en timme? Men aromerna som dröjde sig kvar på insidan av glaset visade sig kunna överbrygga avståndet också mellan minuter och timmar, dagar och år. För så gick det till; med varje ytterligare tillfälle och smakprov lärde jag känna återkommande inslag och särdrag – var det gröna äpplen igen, var det physalis, var det krossade senapsfrön, och kanske krita? – och med dem kom historierna om platsen tillbaka. Till en början – och ibland fortfarande – bara som lösryckta avsnitt. Men med varje ny provsmakning har jag motiverat mig att sten för sten börja bygga upp destilleriet på nytt. Låt vara på mitt eget, personliga sätt. Och låt vara att jag naturligtvis aldrig kommer att kunna bli helt färdig. Men när allt kommer omkring, tänker jag, har just det att bli färdig aldrig varit ett mål.

Jag vänder mig om i riktning mot bilen och tittar upp mot molnhimlen där den fortsätter ut som en slöja över havet. Samtidigt slår mig en tänkbar förklaring till varför jag återigen tittar upp. Och då hör jag det, klart och tydligt, flygplanet någonstans ovanför molnen.

Det var många som hörde flygplanet som styrde in över Banffhimlen lördagen den 16 augusti 1941. Och många såg det också. Under eftermiddagen fylldes gatorna i Banff av invånare som sprang sina vanliga ärenden och deltog i olika aktiviteter. Men sedan en tid tillbaka gjorde sig också världskriget påmint i stan och området runtomkring. Flera kompanier från olika regementen var stationerade vid kusten med uppdrag att bevaka de minerade stränderna eller förbereda sig för kommande strider. Destilleriet i Inverboyndie, där whiskytillverkningen återigen låg nere, var en del av den nya verkligheten. I det tomma mälteriet och i andra utrymmen inackorderades soldater från ett kompani ur det brittiska infanteriet. Samtidigt fortsatte ägarna att använda lagerhusen, och det hände fortfarande att godståg rullade in på sidospåret, antingen för att avlämna fyllda fat från andra destillerier eller för att hämta whisky som hade fått bida sin tid i Inverboyndies lagerhus. En tunnbindare och några andra anställda ansvarade för arbetet vid lagren och att denna mycket begränsade verksamhet kunde fortskrida i krigets skugga. Och när ljusen på destilleriet släcktes om natten var det lätt att föreställa sig de kommentarer som den dunstande alkoholen från alla faten frambragte hos de stackars soldater som helt blev utan, medan whiskyänglarna där uppe alltjämt fick sitt.

Det tvåmotoriga flygplanet flög lågt över stan och fortsatte västerut mot Inverboyndie. I sin bok ”One Boy’s War” har prästsonen David Findlay Clark berättat hur han som 11-åring kastade sig upp på sin cykel när han såg det passera och med snabba tramptag nyfiket följde efter till en höjd i närheten. Samtidigt har det från annat håll återgetts hur ett annat vittne, John MacDonald, stod vid dörren till sitt hem i Inverboyndie och följde flygplanet med blicken. Men liksom många andra var John fortfarande omedveten om att det inte var brittiskt. Det var först när han på nära håll såg bomberna falla över destilleriet som han hastigt kom till insikt och hann ta skydd. Det tyska bombplanet, sannolikt av modellen Junkers Ju 88, fick in en fullträff i ett av lagerhusen som omgående fattade eld. Lågor och en svart rökpelare steg redan mot himlen när flyglarmet började ljuda, snart ackompanjerat av ett skådespel där ekfat efter ekfat exploderade; lagerhuset höll flera hundra av dem och några av dem sågs flyga högt i skyn!

Anställda och soldater som befann sig på destilleriområdet var snabbt på plats vid det brinnande lagerhuset. Två brandkårsenheter från Banff var snart på väg, liksom åtskilliga intresserade grannar. Samtidigt hade bombplanet vänt upp och gjorde en ny inflygning över destilleriet. Andra byggnader beströks nu med eld från planets kulsprutor, lyckligtvis utan att någon människa träffades. Efter att ha tömt sin bomblast försvann planet i samma riktning varifrån det kom.

Tusentals efter tusentals liter av livets vatten förstördes när det antingen blev lågornas rov eller rann ut i markerna och ner i bäcken. I det räddningsarbete som organiserades i all uppståndelse togs beslutet att slå sönder ett antal närliggande fat som innehöll den alkoholstarka whiskyn, för att minska risken för ytterligare explosioner och därmed en okontrollerad spridning av elden. Mitt i denna insats bland bedövande ångor hamnade en 42-årig brandman vid namn William, och när whiskyn sålunda tömdes ur faten sträckte han plötsligt fram sin hjälm och fyllde den. Bland soldater och andra som nu slöt upp var han sannolikt inte ensam. Den 15-årige Andy Findlay, som var son till tunnbindaren på destilleriet, har i sina nedtecknade minnen av händelsen återgett hur en menig soldat som använde sin hjälm på ett motsvarande sätt blev påkommen av en officer. Officeren befallde soldaten att genast ta på sig hjälmen igen. Soldaten lydde förstås ordern, och medan spriten rann nedför hans ansikte och kläder ska någon tyst ha anmärkt: ”Hoppas han inte tänder en cigg!”

Det som utspelade sig den där eftermiddagen i augusti skulle, kanske inte helt överraskande, gå till historien som den mest omtalade dagen i destilleriets historia. Ironiskt nog hade ett antal fat med whisky alldeles kort före bombningen fraktats från Edinburgh – eftersom Banff bedömdes som en säkrare lagringsplats än områdena runt storstäderna – och rullats in i just det lagerhus som nu stod i lågor. En polisman som raskt hade cyklat till nedslagsplatsen blev sysselsatt med att hålla ordning bland tillskyndande och nyfikna skaror. Möjligen gick det också upp för honom hur många som plötsligt måste ha sett sig kallade att delta i civilförsvarets tjänst, efter att idén om att slå sönder ekfat fått spridning och vunnit gehör i leden. Han tvingades emellertid snart att lämna platsen, för att transportera en viss brandman till arresten. Enligt vad som senare rapporterades i tidningen The Banffshire Journal hade brandmannen återfunnits mer eller mindre komfortabelt utsträckt på en grässluttning i närheten av destilleriet, ”i ett hopplöst tillstånd av berusning”.

Eldsvådan bekämpades under återstoden av dagen, och när natten föll var branden släckt. Förstörelsen blev kostsam; lagerhuset hade brunnit ned till grunden och flera hundra fat hade gått förlorade. Men brandmän, soldater och andra som ingrep hade lyckats hindra elden från att sprida sig vidare på destilleriområdet. Även om, har det antytts, göromålet att slå sönder fat kanske pågick något längre än vad som ur brandbekämpningssynpunkt var motiverat…

Under dagarna som följde kom rapporter om djur som uppträdde besynnerligt på närbelägna bondgårdar och i området omkring destilleriet; lantbrukare klagade till exempel över att korna inte kunde mjölkas, eftersom korna var så berusade att de inte kunde stå på benen. David Findlay Clark mindes hur hans far, prästen i Banff, vid flera tillfällen under de följande månaderna bjöds på starka och generöst upphällda stänkare vid sina hembesök i församlingen, trots de åtstramningar som präglade tiden. Och ska man tro berättelserna blev platsen runt destilleriet under flera dagar också ett populärt utflyktsmål för invånarna i närområdet. Kanske var det inte bara i hopp om att få beklaga det eländigt förstörda lagerhuset som många återvände. Hur det än förhöll sig med den saken tog de säkerligen del av både vittnesmål och skrönor som nu hade börjat sprida sig, som brukligt är när massor av whisky är källan.

Medan ljudet av flygplansmotorerna ovanför mig dör bort, öppnar jag bagageluckan på den parkerade hyrbilen och tar fram några whiskyglas och ett par småflaskor. Jag tittar upp mot kyrkogården igen och väntar på att mina reskamrater ska återvända från de döda. Snart kommer de gående nedför vägen, och möjligen röjer deras nyfikna ansiktsuttryck en förhoppning om att de anekdoter och andra skärvor av historien som jag hittills har kunnat återge ska få en mer sammanhållen fortsättning i de glas som jag nu utan närmare förklaring räcker över.

Glasens guldgula innehåll är en anekdot god som någon, destillerad år 1976 vid platsen där vi står. Som chaufför får jag naturligtvis avstå denna gång, men doften i glaset är liksom minnet av mina egna provsmakningar tillräckligt för att förstärka upplevelsen av att faktiskt ha varit närvarande för en stund, att nästan ha varit där under de sista flitiga årtiondena, när det begav sig. Kanske är det aldrig för sent att lära känna en plats, även när mycket – eller allt – har förändrats. Det gäller förstås inte bara platser, tänker jag, och känner en närmast andäktig tystnad sänka sig.

*

Vi sitter i bilen igen. Den smala vägen framför oss är nedsänkt som i en ränna, med buskar och gräs som klättrar upp på bägge sidor. På sådana vägar – vilka på intet sätt är ovanliga i detta land – betraktar jag bilen närmast som en långsam kanalbåt. Men ändå är det bara nätt och jämnt som jag undviker att babordssidan blir skrapad mot den imaginära flodbanken när vi plötsligt och ängsligt får möte. Snart hittar vi emellertid ut på en större landsväg igen i ett öppnare landskap. Och vi styr västerut, alltmedan träddungar i vårens ljusgröna nyanser och några spridda hus mellan de öppna fälten försvinner som perifera detaljer i bilens backspegel och sidospeglar. Där bakom oss någonstans, tänker jag, ligger Inverboyndie. Och framför oss?

”Lunch!” utropar jag och avbryter dessvärre en av mina reskamrater som fortfarande storögt och smackande på whiskyns eftersmak letar efter orden att fylla sin smakupplevelse med. ”Cullen skink”, fortsätter jag och känner hur magen svarar, ”i Cullen. Vid havet. Vi är snart där. Ser ni – solen tittar fram nu!”

Perspektivet känns väl avvägt på något sätt. Lagom långt fram i tiden. Så långt vi rår på.

/DW

__________________________________________

–

Fotnot: Den här texten bygger i vissa delar på en längre artikel jag skrev hösten 2016 i tidningen Whisky & Bourbon (No. 32). I texten ovan hänvisas bl.a. till boken ”One Boy’s War” av David Findlay Clark (Aberdeenshire Council, 1997). Vittnesmål om händelsen i augusti 1941 har också återgetts i ”History of Portsoy, World War II in the Portsoy Area, Researched by Findlay Pirie”. Övriga källor omfattar bl.a. en stor mängd artiklar och notiser från brittiska tidningsarkiv, dokumentation från Diageos arkiv (bl.a. DCL:s ”Distillery Histories Series” av Brian Spiller) samt ”The Making of Scotch Whisky – A history of the Scotch Whisky Distilling Industry” av Michael S. Moss och John R. Hume (James & James, Edinburgh 1981). Sedan mitt besök i Inverboyndie i maj 2015 har det sista som då återstod av lagerhusen rivits helt och hållet.